Sannfärdig-sanningsenlig-autentisk-korrekt-ärlig

"Är det verkligen en sannfärdig lista du bär med dig StorSture? Kan verkligen alla dessa kvinnor bära på så mycket ondska?"

Niklas Thorsson biter sig i underläppen när han studerar den senaste listan på kvinnor som skall hämtas till bålet, och funderar en kort sekund på om han skall berätta om den halvvuxna jäntan som knackat på deras dörr igår kväll, och i nuläget låg nedbäddad i deras källare.

Hon hade skrikande bett honom att förbarma sig över henne, och svamlat om häxor och troll som jagat henne. Innan jäntan somnade viskade hon till Niklas fru att hon förvisso var en häxa, men en som utövade vit magi.

Bålet är tänt när de kommer fram till kulle där kvinnorna får rannsaka sin skuld, och talar om sanningar ingen tror på. 

Sjön som ligger intill har agerat domare många gånger, och idag är inget undantag.

Med huvan över det långa röda håret bärs en kvinna mot vattnet, får händer och fötter bundna för att sedan kastas i.

Niklas Thorsson trampar oroligt fram och tillbaka på stället, vill hoppa i för att rädda kvinnan, men vågar inte av skräck för vad de andra skall säga.

Inuti vet han så väl att det de gör är fel, och att ingen levande själ kan överleva med händer och fötter bundna. Vi människor är svaga varelser, tänker han för sig själv, och blundar.

Folkets jublande får honom att öppna ögonen igen, och han ser några män lyfta upp en livlös, oformlig massa ur vattnet. Den svarta klänningen har tyngt ned henne, och en näckrosstjälk har tvinnat sig runt hennes huvud som en extra bindel.

StorStures mage hoppar när han skrattande skriker och hoppar av glädje. Med en kolbit stryker han över ett namn på listan, och ropar ut namnet på nästa.

"KillingStina, ta hit KillingStina!"

En kvinna med matta ögon, och vitblek hy förs upp på bålet. Några andra kvinnor binder hennes fötter tätt intill stolpen, och viskar något i hennes öra, för att sekunden efter spotta kvinnan i ansiktet."

"Tvi dig du hemska otyg, tvi dig.", säger de i en mun, och kliver försiktigt ned från bålet.

"Vem tänder!" ropar StorSture med barsk röst.

"Jag vill! Snälla far, jag vill!" hörs en pipig röst.

Det är Einar som är nyss fyllda åtta, och vill vara lika duktig som sin far. Han har sett många bål, och blir lika fascinerad varje gång.

StorSture ignorerar sonen, och sträcker facklan till Niklas Thorsson som backar, men återvänder lika snabbt. 

Med darrande hand låter han elden slicka över torra kvistar och halvruttet hö som rykande tar eld.

Kvinnan på bålet skriker så högt att hon går över i falsett.

"Oskyldig!" skriker hon gång på gång tills rösten tystnar.

Niklas hjärta vrider sig av smärta. Hur kan han? Med vilken rätt tar jag någon annans liv? Det här måste vara fel. Niklas Thorsson torkar tåren som glider ned längs näsryggen. Imorgon flyttar jag bort härifrån, tänker han, och studerar StorSture som skrattar när nästa kvinna inte kommer upp ur vattnet.