Det första som slår mig då vi kliver in i den ruckliga kojan är hur stor nöden är hos de som bor där. Taket är halvruttet, och då kvinnan i familjen ler ett försiktigt leende ser jag att flera tänder fattas. En unken lukt av ruttet kött slår emot mig då hon pratar med ord som jag aldrig hört, och säkert aldrig lär höra igen.
Stefan som är den mest driftiga av oss gestikulerar för att fråga om vatten, och lite mat. I hörnet skymtar jag en liten snöd figur som är så mager att det ser ut som att hon eller han skall gå av på mitten. Här och var syns små sår på händerna, och då vi kommer närmare ser jag att ansiktet är vanställt och att munnen består av ett simpelt hål.
Jag drar i Stefans tröja och vill lämna stället så fort det bara går. Sjukdomstecknen finns överallt. I taket snurrar en docka som smyckats med fjädrar, och på väggen hänger svansen från en tiger.
Kvinnan vinkar till mig att komma, och jag hukar för att inte slå i grytan som hänger några centimeter från backen i kojans mitt. Kolet från förra brasan ligger fortfarande kvar, och jag ser plötsligt en skelettbit.
Jag försöker frenetiskt fånga Stefans uppmärksamhet, och viskar "Vi måste härifrån. De är kannibaler."
Djungeln kakafoni tycks plötsligt låta mycket högre, och mörkret utanför känns nästan tryggt jämfört med situationen vi är i nu.
"Vi klarar oss inte utan hjälp.", viskar Stefan i mitt öra, och tar sig närmare utgången. "Vi har inget vatten, och maten är slut."
Jag backar efter Stefan, och det känns som att mitt ansikte stelnat i en grimas. Benen skakar, och händerna likaså.
När vi kommit utanför skjulet ser jag något hänga i trädet utanför. Eftersom det är så mörkt anar jag bara siluetten av det, men blir varse vad det är då vi kommer fram.
"En människa, helvete Stefan...det är en människa. Vad...?"
Jag hinner inte säga mer...mörka fingrar binder våra händer och fötter med rep gjorda av slanor från de höga träden runt oss. Leende vita munnar pratar i ett, drar i vårt hår och skär av det med vassa knivar gjorda av stenar. De mörka, nästan svarta ögonen studerar våra kroppar i ljuset av en blyg måne, känner på armar, rumpa och lår.
Våra familjer kommer aldrig att få veta vad som hände, men det är en äventyrares lott. Det visste jag då vi beträdde den heliga platsen.
Urk!
SvaraRadera