Jag breder ut mina händer i samma sekund som solen bryter mörkret till dag
Försöker fånga en spindels tunna tråd
En droppe vatten glider ned mot marken för att dränka en skalbagge av något slag
Missar sitt mål och sprids över mosstäckt jord
Ser en kråka komma flygande med näbben full av gammalt bröd
Trampar nästan på en ljungbuske spröd
Ljuset sprider sig över stora ängar
Jag undrar om barnen klivit ur sina sängar
Jag blir våt om fötterna av frosten som tinat
Ler när jag ser en ekorre bli obstinat
Han jagar en frände över gröna kvistar
Snattrar och viskar
Med långsamma steg går jag stigen fram
Lyssnar på skogens tidiga larm
Letar fåglarna vars röster jag hör
Men är själv tyst som man bör
Öppnar ytterdörren och hör barnen skratta
Vilket underbart liv jag har kan du nog fatta
Den där stunden av ensamhet och tystnad innan dagen sätter igång på riktigt kan verkligen vara guld värd. Du beskriver den väl.
SvaraRaderaGillar som man säger på facebook.
SvaraRaderaAng kommentar hos mig. Jag tänker mig att brevet skrivits någon gång under första halvan av 1900-talet, men relationen mellan en etablerad författare och en yngre beundrarinna skulle kunna finnas även idag.
Jättefint skrivet! :) <3
SvaraRaderaGillar tempot, närvaron.
SvaraRadera:) precis närvaron
SvaraRadera