TEMA Gömma sig

Det är stort kalas hos Paulussons och lilla Emma tre år tycker efter ett tag att det blir riktigt, riktigt jobbigt med alla tanter och farbröder som går runt överallt i deras hus. Inte ens i systerns rum får de vara ifred.

Kajsa har stängt dörren för att titta på film, men släktingarna knackar på, och stiger in utan att bli inbjudna.

Mamma förmanar båda flickorna om och om igen att de skall vara trevliga och både niga och säga tack om de får något. Kajsa skall ta hand om lillasystern, och de går motvilligt runt bland människor med främmande ansikten och dialekter som förvränger ord till ohörbara fraser.

Dörren till Kajsas rum står på glänt, och en tant pratar med henne. Emma smiter ut, och ned för trappan, genom ytterdörren och ut i trädgården.

En kvinna observerar den lilla flickan som bär en lila prinsessklänning, och följer henne med blicken samtidigt som hon ler. Kvinnan beslutar att inte stoppa den lilla rymmaren, bara kolla så att hon inte går ut mot gatan.

Utan att med en min röja vad hon sett går kvinnan sakta efter Emma som snabbt pilar iväg längst ned i trädgården och omständigt tar sig upp i en liten träkoja någon byggt bara några meter från marken.

Fnissande går kvinnan tillbaka till festen och söker upp värdinnan, som först släpper allt hon håller i för att sätta fart ut mot trädgården, men vänder på trappan och går in igen. Mamman pratar under tiden hon häller upp såsen som är till kycklingen.

   "Jag minns så väl hur tråkiga och hemska jag tyckte våra släktkalas var. Tänk om jag haft ett litet krypin att försvinna till, så enkelt allt skulle varit."

   Kvinnan ler och lägger handen på mammans axel. 

   "Men minns du då inte?"

   "Vadå? säger mamman och tar ut kycklingen ur ugnen.

   "Vår koja på stranden. Den som du och jag byggde tillsammans med Tore och Adolf. har du alldeles glömt vårt gömställe?"

    Mamman lägger fundersamt pekfingret över munnen. Drar av en bit av kycklingen och tar en tugga.

   "Nu minns jag. Det var en rätt enkelt byggd sak, ganska ranglig om jag minns rätt. Pappa ville riva den, men Tores pappa hjälpte oss att bygga till den."

Kvinnan pekar ned mot trädet längst ned i trädgården där de skymtar något lila.

   "Din lilla tös gillar inte folksamlingar, och vem gör det? Om jag fick välja skulle jag göra likadant...ja, jag skall faktiskt göra henne sällskap."

   Hon går ut ur huset mot trädgården.

När Emma hör steg nedanför kojans öppning trycker hon sig tätt mot väggen för att inte synas, men är samtidigt nyfiken. 

Ett främmande huvud dyker upp i hålet, och en hand sträcks fram.

   "Hej gumman, vill du ha sällskap?"

   Först är Emma blyg, men efter ett tag sitter hon i kvinnans knä och läser sagor. Försiktigt vänder hon sig om mot henne och frågar; "Vad heter du? Vill du bli min kamrat?"

   Kvinnan sträcker fram sin hand och säger; "Jag heter Sonja, och är barndomskamrat med din mamma. Jag skulle bli väldigt glad om du och jag kan vara kamrater."

Några timmar senare kommer mamman gående genom trädgården och hör glada skratt och höga fnissningar från trädkojan. Hon ler och hjärtat blir alldeles varmt.