TEMA Tvinga och Ta priset

”Inget annat duger Stella. Inget annat…”

Pappas ton är låg och jag hör hotet i den trots att han maskerar det snyggt då mamma står bredvid.

”Seså, på med skidorna och vinn nu gumman.”, säger hon glättigt, och jag studsar till av röstläget. Det låter nästan som att hon är rädd för honom.

Jag tråcklar på mig skidorna och sneglar mot pappa som håller hennes hand hårt i sin. Mamma är jättesöt idag. Hon har en röd kappa som når strax under knäna, och en lappmössa som jag vet kommer från hennes gamla farmor. Kinderna är rosiga, och de blå ögonen glittrar av förväntan.

Plötsligt märker pappa min blick, och tar ett lätt tag över min nacke.

”Stella…”

Jag tar emot vantarna som sträcks till mig, och mamma drar av sig mössan och ger mig den.

”Ta den här. Farmor brukar säga att den för tur med sig.”

Hon tittar på pappa som att få tillåtelse.

”Gör nu ditt bästa älskling…”

Hon böjer sig fram för att krama mig, men puttas undan av pappa.

”Inget daltande nu.” Han håller handen under min haka, och fortsätter prata. ”Inget annat duger Stella. Om du förlorar kan du glömma det vi pratat om…”

Det känns som en befrielse att åka iväg, och jag njuter av både solen som gassar, och ljudet av stavar som sätts ned i skaren. Några harspår vittnar om att det varit hardans på morgonen, och en skrämd Ripa flyger upp då jag passerar ett buskage av höga Enar.

Skidorna glider som om jag åkte på is, och jag känner svetten rinna från nacken, och över kinderna.

Det doftar gran, svett och parfym i en enda röra när jag blir omkörd av en kvinna i mammas ålder. Hon flåsar och är tomatröd i ansiktet.

”Ur spår!”, skriker hon med falsettröst, och trycker enträget ned stavarna medan hon räknar. ”1,2…3,4…5…6”

Jag tar ett djupt andetag, och biter mig i underläppen så hårt att det börjar blöda. Pappas arga ansikte träder fram som en skugga framför mig, och jag piskar mig själv att ta upp jakten på ryggen framför mig.

Det tar inte lång stund förrän jag är inne i andra andningen, och känner hur jag nästan flyger fram i spåret. Benen är kalla på ytan, men fyllda av pulserande varmt blod inuti. Fingertopparna känns knappt medan handen är svettig. För att få ännu mer fart börjar jag nynna på en melodi min farmor lärt mig.

”Ett och två, staka på…tre och fyr, skogen är full av djur…fem och sex, här finns ingen Tyrannosaurus Rex…sju och åtta, inte heller någon potta…nio, tio…”

Kvinnan framför mig har stannat. Hon står med huvudet nedböjt, och jag ser hur ryggen rör sig i en böljande rörelse.

Tveksamt bromsar jag in, men manas vidare av henne.

”Kör för faan, kör.”

När jag hör publikens vrål får jag nya krafter och stakar på som attan för att få så bra tid som möjligt. Jag ser mammas kappa, och hör hennes skrik.

”Stella, kom igen du vinner gumman.”

Vid målet står pappa, mörk i synen.

När jag lagt ifrån mig stavarna, och böjer mig ned för att knäppa av mig skidorna sätter han sig på huk bredvid mig, och viskar i mitt öra.

”Du kunde åkt fortare, det vet jag Stella. Det här var okej, men inte mer.”

Mamma kommer springande och lägger armarna runt mig.

”Grattis älskling, du vann.”

I bilen råder tystnad hela vägen hem, och väl innanför dörren beordrar pappa mig till rummet. Han blir nog aldrig nöjd för ribban höjs hela tiden.