TEMA Yra

"Det var en redig smäll det där du.", konstaterade Jönsson nöjt. "Nu hoppas jag malmen släppte, och har vi tur då finns det nog lite guld i berget också."

"Du är då alldeles tossig du, guld finns väl inte hänne heller.", skrattade Paulse´n med guppande mage, och flyttade pipan till andra mungipan. "Verkarn trodde malmen skulle räcka månaden ut, sedan skulle vi få gå."

"Äh, du yrar. Inte kommer malmen att ta slut inte. Bergtanta släpper te om man prater snällt mä na. Det säger morfar, och han vet.", lägger unga Pettersson in, och stoppar in en snus så stor att överläppen ser ut som ett fålltak. "Ni gubbar prater strunt tycker jag."

De tre tog sig långsamt fram till stället där berget rämnat av kraften från dynamiten, och vände på stenarna med handskbeklädda händer. Minutiöst sökte Pettersson efter smala guldfärgade trådar som kunde leda dem till större ådrar, men berget var svart som natten, och ångade av hettan från smällen.

Tysta gick de sida vid sida upp mot centrum av platsen med blickarna stadigt mot svartnad sten.

Plötsligt hojtade Paulse´n till och satte sig på knä. Något hade glimmat till, det var han helt säker på. Men var det guld? Paulse´n ställde sig på alla fyra och blåste försiktigt bort stoftet, och se...där kom det fram guldglänsande yta. "Pojkar, jag tror vi hittat det. Guldsvansen som gubbarna i byn alltid pratat om. Titta själva...den börjar här nere och fortsätter hela vägen upp mot toppen."

Unga Petterson ställde sig bredvid honom på knä och knäppte händerna i bön. "Tack gode Gud för gåvan Amen.", sade han lågt och gjorde korstecknet.

"Hur skall vi få bort det?", sade Jönsson och skrapade med nageln på metallen. "Utan att Verkarn märker det menar jag?"

"Låt mig fundera på det några minuter.", sade Pettersson och ställde sig upp, drog upp kikaren ur fickan och följde den glimmande vägen. "Det här är värt massor. kan vi verkligen stjäla det?"

Just då lösgjorde sig en skugga ur berget.

"Verkarn! Hej...vi...vi...", sade Jönsson.

"Ni jobbar fint tillsammans gubbar. Det här har ni gjort bra. Tack vare er kommer jag att kunna sluta jobba och leva gott tills jag dör." Han gör en kort paus. "För ni hade väl tänkt varsko mig nyheten?"

De tre männen nickar skamset, och ler onaturligt. "Självklart, men vi får väl någon belöning?"

Verkarn tittar från den ena till den andra och ler. "Jomenvisst, en skäppa mjöl extra det blir väl bra?"