Jag hade smygit med det i många år nu. Patrik anade inte vad som pågick, och hade aldrig ifrågasatt att jag ville vara själv i badrummet på kvällarna. Det enda han sagt var att jag skulle stänga av kranen, och inte låta det rinna hela tiden.
Ofta sov han när jag lade mig, och såg aldrig hur jag tog av och satte på mig strumporna. Tre gånger på ena foten, och tre på andra. Även det under tiden som jag räknade.
Idag kunde jag inte förmå mig till att gå utanför dörren. Deras ansikten skrämde mig. Det kändes som om de tog ett stryptag på mig bara genom att möta min blick. De kunde omöjligt se vem jag var på utsidan, så pass frisk var jag, men när de stötte till mig i vimlet ville jag slå och skrika, skydda min integritet och gömma mig.
Jag stängde dörren till toaletten och låste den med två varv. Fler gick inte, jag hade försökt.
Tabletterna stod längst bak i skåpet, och såg ut som en burk bafucin men innehöll något helt annat. Min kropp motarbetade mig på alla sätt, men det här var ett beslut jag, bara jag skulle ta.
Min hand darrade då jag vred upp locket och tog upp de tio färgade tabletterna. Med hjälp av ett glas vatten svalde jag dem, en efter en.
Undrar vad man gömmer i en bafucinburk?
SvaraRaderaTragisk historia.
Håller med Pia.
SvaraRaderaVerkar i början som någon som har Tourettes syndrom. Tragiskt, verkligen.
SvaraRaderaLåter hemskt, tragiskt, och väldigt svårt.
SvaraRaderaTvångstankar är verkligen något som håller någon fången - l ä s k i g t... Bra uttryckt!
SvaraRaderaBra beskrivet.
SvaraRadera