Så här var det ofta. Ibland funderade jag på om djuren hade en överenskommelse sinsemellan för att klara sig från att bli dödade. Det kanske var vi som var den svaga i länken? Vi människor trodde att med vapnen kom makten, men till syvende och sist så var det samarbetet som gjorde att man överlevde.
Efter massor av år hade vi inte kommit längre än att vi använde kläder, och bosatte oss i stora hus, så långt från varandra som det gick, medan djuren fortfarande var "nakna" som naturen skapade dem, och bodde tätt ihop. Vem var smartast?
Under tiden jag funderade på detta tuggade jag på ett grässtrå som stod vilset ute i skogen. På det kom en myra gående.
Jag tänkte först skaka grässtrået så att den ramlade av, men besinnade mig och sänkte strået till marken där myran helskinnad klev av.
Stärkt i min tro att vi var den svaga länken beslöt jag mig för att sälja vapnen jag ägde, och bli en bättre människa. Från och med nu skulle jag värna om allt runt mig, istället för att förstöra.
När jag gick hemåt över åkrarna som bonden precis hade tröskat såg jag två fjärilar dansa framför mig. Det såg nästan ut som en glädjedans.
Fin text, insiktsfullt.
SvaraRaderaBra text. Den får mig att tänka på berättelsen, som nog lästes i skolan när jag gick där, om Vinden och Solen, som kämpade om vilken av dem som kunde få en promenerande man att ta av sig sin jacka. Den ene av dem använde våld, den andra kärlek.
SvaraRaderaFint!
SvaraRadera