Hon hade suttit hela natten och sytt på paljetterna på klänningen. Ett digert jobb som resulterade i idoga gäspningar nu.
Folket väntade på att något skulle hända. De hade betalt dyra pengar för att höra den berömda sångerskan, och muttrade allt högre när hon fortsatte studera sig själv i spegeln.
Pernilla snurrade ännu ett varv, och ett till, och ett till, sedan drog hon upp håret med händerna och snurrade in det i sig själv till en snygg svinrygg. Kalle hade sagt att hennes nacke var vacker och att hon borde ha håret uppsatt oftare. Hon kanske skulle lyda honom? Jo, nog var det snyggt alltid. Hon var snygg.Väldigt snygg.
Publiken rörde sig oroligt, suckade och tog upp mobilerna för att spela på dem. Många av dem hade rest flera hundra mil för att se Pernilla. Väntat flera månader på att biljetterna skulle släppas. De kände besvikelsens svarta slöja över ögonen, men härdade ut en liten stund till. Bara en liten stund.
Några av dem mindes hur en reporter uttalat sig ironiskt om att ta en så stor stjärna till en så liten stad.
Pernilla tittade ut över publiken några sekunder, och rynkade ögonbrynen, eller rättare sagt försökte. Botoxinjektionen var effektiv, så effektiv att ansiktsmimiken var nollställd. Men hon slapp ju rynkorna.
Tråkigt nog försvann de härliga soldagarna med det. Läkaren hade totalförbjudit henne att sola.
Pernilla vände hela uppmärksamheten mot spegeln igen, och såg att några ungdomar lämnade arenan.
Men det gjorde inget. banken sprängdes nästan av alla hennes pengar, och de som kom in vid den här touren skulle skänkas till fattiga barn i Chile. Hennes barndomsland.
Fler och fler lämnade stället. Arga och besvikna, närmast förbannade över sångerskans nonchalans.
Biljetterna de vårdat ömt hamnade på golvet en efter en, och stolarna tömdes.
På scenen snurrade Pernilla runt för sig själv och tittade upp i taket. Hennes kropp var perfekt. Hon var en fulländad skapelse, så vacker att hon borde ta betalt för att över huvud taget visa upp sig.
Pernilla drog med handen över ansiktet, följde näsan som kostat flera sköna tusenlappar att bygga upp. Hon mindes korten som eldats upp samma dag hon kom från sjukhuset. Hon ville aldrig mer se ut så. Aldrig.
När vakten kom gående över scenen och lade sin hand på hennes axel, svängde hon runt blixtsnabbt och klatschade honom över ansiktet.
"Det är över fröken Pernilla. Alla har gått", sa han och krokade i sin arm i hennes.
Pernilla haltade hjälpligt över scenen och klappade samtidigt på hans hand. "Jag är för gammal för det här Petter. Alldeles för gammal."
Krypande obehagskänsla i texten
SvaraRadera