Vi har alla konstaterat att det där med att leva på sitt skrivande är svårt.
Några få lyckliga finns det, men resten jobbar för brödfödan, och skriver bredvid.
Jag tillhör inte undantagen, och för några månader sedan tröttnade jag på folk som inte svarar på ansökningar, och människor som hurtfriskt talar om för mig att jag visst kan få jobb. Men att jag ska hålla min ålder, och mina barn hemliga.
Stora, röda VAB-lampan lyser så fort jag nämner barn hos en potentiell arbetsgivare, och många är de som med lysande ögon tittar på mitt CV, men mulnar så fort de läser om mina älsklingar.
Pappa Peter är fullständigt utanför, och i en arbetsgivares ögon verkar han mest finnas i mitt liv som prydnad. Aldrig att han skulle Vabba, oh nej.
Det här har gjort mig arg, och arg är bra. Då jobbar hjärncellerna på högtryck och försöker hitta en lösning.
Jag älskar att skriva och vill starta eget förlag, så det gjorde jag. Jag älskar att vara ute och jobba, gärna i trädgården, så det gjorde jag. Peter behövde hjälp, och vi trivs jättebra med att jobba med varandra, så det gjorde vi.
Min firma har många grenar, och fler kanske det blir.
Jag hjälper hantverkare med att göra hemsidor, sköter faktureringen, och reklamen. I framtiden tänker jag ge ut andras böcker plus mina egna.
Sist av allt jobbar jag på att lära mig göra appar. Nä inte nappar. Appar till ipad. Jag har en lysande ide som jag jobbar rätt mycket på, och hoppas ska bli något lite senare. Många bollar i luften, och jag trivs med livet igen. Oket som Af lade på axlarna är borta.
Det blir en tuff sommar, men säkert lärorik, och vem vet? Jag kanske blir plåtslagare jag med?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.