TEMA Sås

"Bålgetingar. I massor. Nere vid bryggan", flämtade Kalle och lutade sig mot köksbordet. "Vi måste hjälpa Teodor. Han...han...han." Kalle segnade ned på golvet, och andades mycket tungt.

"Blev du stungen?" frågade Eva och öppnade hans kortärmade, blårutiga skjorta.

Kalle skakade sakta på huvudet. "Teodor...båten...du måste."

Med ens gick orden rätt in i Evas hjärna, och hon förstod vad han menade. "Är Teo ute i båten? Ensam? Gummibåten? Men..." Istället för att skälla på honom reste hon sig upp, slängde en snabb blick på honom, och tryckte in de bara bruna fötterna i sandalerna.

Hon hörde sonens skrik på långt avstånd, och sprang så fort hon bara kunde. Ögonen tårades, och hon svor flera gånger "Jävla karl. Jävla, jävla karl. De hade en överenskommelse. Teo skulle aldrig åka ut själv, bara i sällskap med henne eller Kalle. Hoppas han dog den jäveln. Så kunde hon ta pengarna och flytta härifrån. Modern skulle klara sig, och Kalle hittade säkert någon ny ung snärta att förföra.

"Mamma!" 

"Teo älskling, hur är det? Kan du ro hit?"

Hon såg hur den lilla pojken var omsvärmad av stora tjocka, gulsvartrandig monster, och bannade sig själv för att hon inte gått ned som hon lovat. Det här är delvis mitt eget fel, tänkte hon, och funderade några sekunder på att kasta sig i sjön. "Ta långa årtag så skall du se att de försvinner."

"Jag vågar inte. Kan du inte komma?"

Om igen funderade hon på att hoppa i, men det var säkert iskallt i vattnet, och som död skulle hon inte vara mycket till hjälp. Det var förvisso inte så många meter till honom, men...

Teodor lade ned en åra i vattnet och drog med den, men snurrade bara runt, runt på stället. "Det går inte", sa han förtvivlat och torkade bort snoret med baksidan av handen. "Jag kan inte."

Bålgetingarna satte sig på båten en efter en, gick fram och tillbaka över det tjocka gummit som om de patrullerade. Det var nästan så att Eva kunde höra dem gå i takt. Overkligt och obehagligt.

"Jag kommer. Sitt alldeles stilla så drar jag in dig mot land. Luta dig ned i båten, och rör inte en fena", sa hon och höll andan då hon gick i.

Jodå, det var kallt. Iskallt till och med. Höstlöven som kom flytande på vattnet påminde henne om varför, och benen kändes som om de låg i en frysbox. När de kom upp till stranden igen skulle hon gå raka vägen hem och packa. Både sina och Teodors saker. Det hade gått för långt. Allt hade gått för långt.

Hemmet var som ett fängelse, och Kalles brister var för stora. Det här var bara en av många.

Hon nådde båten med stelfrusna fingrar, och tog tag i repet framtill. "Ligg nu stilla så är vi snart räddade", hackade hon fram med blåa läppar. 

Getingarna satt först stilla, men flög upp då de märkte att de rörde på sig. Fundersamt surrade de runt i luften med gadden beredd. Den liknade ett svart spjut underifrån. Kropparna rörde sig som i vågor, och Eva mådde illa av skräck.

Några minuter senare nådde de land, och Eva lade handen några millimeter under vattenytan och splaschade till så att en hel drös med getingar föll ned i vattnet. Utan pardon tryckte hon dem under vattenytan om och om igen, tog ännu mer vatten, och upprepade samma procedur tills luften bestod av ett fåtal monster.

Teodor kröp längs båtens botten mot landsidan, och fortsatte över kanten och mot sandstranden. Lättad fyllde han händerna med sand och kastade det över getingarna som kämpade för sitt liv.

Vattnet förvandlades snart till en sås av gulsvartrandiga bestar, och sjunkande sandkorn

Eva gick upp ur vattnet, och plockade upp kläderna. Sedan skyndade de hem, barfota och huttrande av köld.