TEMA Vattenfall

Sonja hörde porlandet från bäcken, och rusade dit. Varför hade inte Kalle berättat att det fanns vatten så nära huset. Emil var bara två och kunde knappt gå, än mindre simma.

Hon lät blicken glida långsamt över tuvorna av gröngult gräs, och plockade en stor Kabbeleka i farten. Måtte han gå hem, måtte han gå hem, tänkte hon och lade händerna som en tratt över munnen. "Emil, älskling. Kom till mamma."

Hon hörde hur talgoxarna kivades i en hasselbuske, och såg några vita måsar över sig, men ingenstans ett ljust huvud.

"Emil!" skrek hon ännu högre. Stämbanden knöt sig, och hon harklade sig flera gånger innan det släppte. "Emil!"

Bäcken vidgade sig och förvandlades till en allt bredare å av klart källvatten. Eller? Var det inte källvatten? Det verkade mer och mer som om det flödet blev stridare, och hon såg några enstaka grenar åka förbi.

Hon var både våt och kall, men mest rädd. Varför hade inte Kalle sagt något? Han visste att Emil var ett av de där mer nyfikna orädda själarna som ofta smet iväg. Vilken orsak fanns att tysta ned något sådant här? Ville han att Emil skulle dö? Var allt de talat om illussioner uppbyggda av hennes längtan efter något beständigt?

Buskarna rev henne på benen, och då och då slog brännässlor sitt grepp om hennes bara ben. Fötterna var såriga, barfota som hon var, och hon vägrade att vända. Inte nu. Aldrig någonsin.

När hon ramlade och tog tag i en sten som vickade till hörde hon ett högt brus som lät underligt bekant. Ett vattenfall. Ett vattenfall mitt i skogen. Det kändes som om hon steg ur sin kropp och flög iväg före sitt skal. Hon ville se. Ville se om han var där: Hennes lilla älskade unge, som redan gått igenom så mycket.

När hon nådde branten där vattnet rasande föll ned hade hon hjärtat i halsgropen, fladdrande som en liten nyfödd fjäril, försiktigt prövande om luften skulle bära.

"Mamma"

Sonja vände sig både mot höger och vänster, men såg inget.

"Mamma", hördes det igen.

Hon tog några djupa andetag, intalade sig att allt var bra, och hoppade upp på stenen som låg precis i avstampet på vattenfallet. 

Emil stod på andra sidan vattenfallet. Sträckte in fingrarna i den kalla vätskan, och skrattade. "Kul", sa han och gjorde det igen, tappade fotfästet och föll omkull.

Jag måste över, tänkte hon. Måste på nolltid komma till min lilla älskling och rädda honom. "Gå in mot skogen", ropade hon, men såg att han inte hörde. "Skogen älskling, skogen", skrek hon och kände det som om lungorna skulle sprängas.

Sonja sprang en bit tillbaka, såg att ån var lite lugnare, och att det fanns en rad stenar över den. Ingen tid att förlora, tänkte hon. Det är bara jag som är här, och...mobilen...herregud jag har ju mobilen.

Hon stoppade ned handen i fickan för att hämta telefonen, men möttes av tomhet. Den måste ha ramlat ur då hon sprang. Jag måste...nej...jag hinner inte. Jag måste klara det här. Emil väntar inte.

Första steget var värst. Beslutet att lyfta foten och låta den röra sig genom luften och landa på nästa sten. Det var slemmigt av gröngula alger, och hon kände foten halka. Inte mycket, bara lite. Lagom för att hissa upp hjärtat i halsgropen igen.

Underligt nog gick hoppet till nästa sten lättare, och nästa, och nästa.

Emil kom tultande på andra sidan, blöt långt upp på bröstet, men levande.

Den sista stenen var både blöt och hal. Lurade henne med sin svärta att vara torr. 

Foten fick först fäste, men halkade sedan över till andra sidan och rätt ned i vattnet som var iskallt.

Hon slog armbågen i något, och huvudet, men höll sig uppe. Kämpade som besatt för att inte vattnet skulle dra iväg henne. En gren, ett grässtrå, något jag kan hålla i, tänkte hon och höll andan igen när hon drogs nedåt. När foten nådde botten kände hon hur kroppen fick nya krafter och tog några simtag.

Vattnet var inte lika strömt där hon kom upp, huttrande, blåslagen, och snorande.

"Mamma", ropade Emil och kom springande med händerna framåtsträckta. "Mamma"

Sonja segade sig upp på stranden och drog av sig kläderna. Höstvindarna som hon förut tyckt vara så mysiga kylde snabbt ned hennes kropp, och gjorde läpparna ännu blåare.

I trosor och t-shirt tog hon sig snabbt hemåt och höll Emil hårt i handen. Fötterna blödde och det gjorde ont, men han var räddad. Hennes älskade unge var räddad.