Anders spärrar hade för länge sedan försvunnit. Grinden stöttades upp med en tjock granruska som fortfarande bar barr.
Erfarenheten hade lärt honom att de alltid sprang den lättaste vägen, att en öppen grind för dem innebar att han gått där.
Männen som jagade honom var på intet sätt dumma, bara ovanligt osmarta, och fulla av testosteron som gjorde dem extra farliga.
Knakandet när deras stora hundar plöjde ned allt i sin väg fyllde skogen, och han hukade tätt intill busken som låg jämte stigen.
De svarta skallarna syntes, och han darrade i benen som var ovana att stå på huk så länge som krävdes.
I samma ögonblick mindes han faderns ord "En vältränad hund kan känna vittring av en människa på flera hundra meters avstånd."
Spännande blir det någon fortsättning.
SvaraRaderaMänniskojakt. Alltid otäckt. Spännande.
SvaraRaderaIngen fortsättning, men kanske ett frö till bok
SvaraRadera