Långkalsonger nu? Manus till utlandet?

Gårdagsnatten tillbringade jag med mitt kära manus. Ja herregud så många vindlingar det kan finnas. När blir ett manus klart att åka hemifrån egentligen? Är det inte bara en fråga om när jag vågar släppa greppet och låta någon annan läsa?

Hittills har ingen enda fått läsa hela manuset. Inte ens min karl, eller mina skrivarkompisar. 

För en gång skull känns det hårt att lämna det. Veta att någon annan läser det jag fnulat på natt efter natt.

Jag som delat med mig frikostigt av allt skrivet törs plötsligt inte riktigt lämna över till någons kritiska öga.

Det jag skriver på nu är rått, och många tankar lär flyga genom läsarens hjärna då de får tillträde.

Min kära bloggvän Mångmamma har lovat att granska den, och Izabell som båda läste min förra bok Pappersskärvor.

Om inte något förlag vill ha den trycker jag den själv, och översätter den till engelska. Sverige är egentligen ett lilleputtland vad det gäller manus, och min önskan och mitt hopp är att filmmanuset kan förverkligas i USA. 

Än så länge har jag inte hittat någon väg.

Idag har jag och Peter varit på taket, först var vi i Vendelsö och satte en ränna. Ställningen som stod där var av den bästa varianten. Jag gick upp via en trappa, inte en skranglig stege som vanligt.

Det blev många upp och nedstigningar.

Men det var iskallt...så jäkla kallt att jag allvarligt funderade på långkalsonger.

Jag bar två fleecetröjor, och kängor istället för mina vanliga jobbarsandaler. Vätan gjorde så att fingrarna blev stela som pinnar.

Notera springan mellan ställning och vägg. Jag kände hur det hisnade då jag tittade ned, och kollade noga var jag satte fötterna.

När vi satt upp ränna och stuprör for vi vidare till nästa anhalt: Tyresö.

Där satte vi också upp rännor och stuprör. På tomten såg jag flera Mördarsniglar, och jag aktade mig noga för att trampa på dem. Vill inte ha med dem hem. Vi har faktiskt inte en enda på vår tomt, peppar, peppar ta i trä.

Dagen gick fort, och efter några timmar på stället var det dags att packa ihop, och skynda hemåt. Det tar cirka en timme att ta sig hem., om jag har tur vill säga. Köer kan bildas och jag blir stressad då faktumet att dagis och skola stänger halv sex snurrar genom skallen.

Vi klarade oss från regnet idag, och solen kom blygt upp och hälsade när jag stod på skolgården.

Nu lyssnar jag på dagens webbmöte från Digitala affärsmodeller och får som vanligt massor av inspiration.

Nej du, nu är det dags att skriva på manuset.

Godnatt