"Mamma, jag vill följa med dig", sa Hampuz och tog min hand samtidigt som han gick långsammare.
"Älskling, jag ska vara på taket med pappa idag. I morgon kanske", svarade jag och kände som vanligt hur halsen snörptes åt. "Om vi inte ska vara på taket kan du nog följa med."
"Men...mamma...jag vill följa med dig idag. Jag kan sitta i bilen."
Jag såg framför mig hur han ledsnade efter tre sekunder, och härjade runt.
"Snälllllaaaaaa...."
"Nä vännen. Titta där kommer Robin. Vänta så ska jag prata med honom", sa jag. "Robin, kom hit!"
Den lilla femåringen kom fram till mig, och jag lade handen på hans axel. "Jag hörde att du slagit Hampuz och Samuel", sa jag och spände ögonen i hans. "Gör man så?"
Robin skakade på huvudet.
"Om du gör om det en enda gång till åker vi hem till din mamma och pappa och pratar med dem om det här. Jag går inte med på att du slår honom. Aldrig!", morrade jag och lutade mig framåt för att förstärka hotet. "Man ska vara snäll mot varandra. Dessutom är du mycket äldre."
"Mm", muttrade han och satte händerna bakom ryggen.
"Nu har jag varnat dig. Händer det en enda gång..."
Hampuz ställde sig gråtande och höll om mina ben. "Jag vill vara med dig mamma", snyftade han och grät ännu mer när förskoleläraren Pia tog upp honom i famnen. "Jag vet hur det känns", sa hon lågt till mig, och lade handen tröstande på axeln. "Gå du, han är snart glad igen."
Utanför väntade Razmus. Jag skulle nämligen skjutsa x antal barn till en järnåldersby de hittat här i närheten. Problemet var att jag var osäker på var den låg.
En stund senare var Raz och de andra avlämnad, och jag åkte vidare till Huddinge för att lämna av bilen, och åka och jobba med Peter.
Efter några snabba ärenden, och en fotosession på ett tidigare jobb.(se nedan) åkte vi till Tyresö.
Solen lyste, men mörka moln tornade upp sig, förebådade regn, men höll det inne.
Idag stärkte vi upp taknocken med plåt, och spikade fast papp över.
Pappen är hal, och jag går försiktigt på den, rädd att rasa ned i backen.
Peter fotograferade mig då jag jobbade.
Innan vi lämnade stället tog vi loss rännan som kommit snett.
I morgon hoppas jag att vi hinner få på alla rännorna, och kan börja knäcka takplåten.
På vägen tillbaka hemåt droppade Peter mig vid Gullmarsplan där jag tog t-banan mot city.
Ett city som var lika fullt av folk som vanligt. Det är jättekul att sätta sig på en bänk för att studera dem likt insekter.
Klockan sex började skräckförfattaren Anders Fagers introduktion till kursen om att skriva skräck, fantasy och sciencefiction.
Folkuniversitetet var fullt av nyfikna själar, och jag satte mig i en av fåtöljerna för att fortsätta läsa Jacqueline Kothbauers bok MEDIABABE.
Anders Fager var både underhållande och gav oss några trådar att nysta i. Han berättade om sitt skrivande, och ritade upp de två största bitarna i skräckskrivande. Nämligen FASA och ÄCKEL.
Skrattande sa han att man inte alls behöver förklara för läsaren varför saker händer i manuset.
jag tänkte på min filmmanusförfattarlärare Kurt Öbergs ord, och log inom mig. Han skulle gå i taket av irritation om han hörde det här, och jag reagerade...det måste jag erkänna.
Men jag är inte ovillig att tänka om.
Kursen med Anders är på åtta gånger, varannan vecka, och jag vill...jag vill så det värker, men vet inte om jag hinner. Så fort manuset jag håller på med är färdigt, är det dags att dyka in i självbiografin Missfall, föreliggande moderkaka, och tidiga sammandragningar om barnen. Därefter har jag manuset Elefantprinsessan, och efter det manuset Ja älsker däj ja.
Och icke att förglömma...filmmanuset på boken Hat och en gnutta kärlek.
När informationen var slut gick jag fram till Anders och presenterade mig, sedan gick jag hem, via pendel och bilen som stod i Huddinge.
Mörkret kom snabbt över mig, och jag blev tvungen att tända lyktorna.
Nu har jag skrivit fakturor och kämpat länge för att fortsätta hålla ögonen öppna. Men...
Dags att sova.
Godnattkramar
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.