Godkväll i stugan
Idag blev det ännu en sådan där mystisk dag.
Morgonen bestod av högljudda diskussioner om det mesta. Fröken Zabine var vrång på alla sätt och ville inte klä på sig , äta eller göra något annat heller för den delen.
När kläderna äntligen landat där de skulle vara utbröt nästa krig...hon ville ha med sin finaste, dyraste docka till skolan. "Alla andra har med sig, och om jag inte har någon får jag inte vara me", snyftade hon på högljudd stockholmska och torkade tårarna med ilskna rörelser.
Efter lite lock och pock fick jag med henne till matbordet och lite mat i magen.
Jag själv slevade snabbt i mig risgröt, och rusade sedan ut med pinknödiga vovvar.
Lilla Zenta går på tre ben stackarn, och gnäller till då den onda klon nuddar något.
Det gick relativt lätt att skjutsa barnen till skolan, och jag åkte mot Huddinge för att parkera bilen och invänta Peter som fått akutbesöka tandläkaren efter att en plomb lossnade igår.
Ha, ha...parkering? Pilutta mig...inte en enda liten ledig fläck fanns det.
Jag styrde mot min kund Marianne i Fullersta och möttes av...
En ledsen dam som fortfarande var iklädd morgonrock, och hade ett hår som stod åt alla håll.
"Jag har strömavbrott lilla vännen", sa hon och öppnade grinden.
Vi kramades, och jag kikade lite snabbt på propparna, men kunde inte se något direkt fel.
Googlade på vattenfall och strömavbrott, och såg att Huddinge hade det just nu.
Marianne ringde vattenfall för att anmäla medan jag klippte gräsmattorna som rusat i höjden.
Såg att hon klippt sina stickiga buskar och samlade ihop dem i en stor big bag.
Plötsligt fick jag en känsla av att något var fel och bad Marianne hämta källarnyckeln.
Där möttes vi av det här:
Det var översvämning i källaren. Vattenpumpen som vanligtvis går hade ju stått i flera timmar, och...allt stod i vatten. Flera centimeter sådant.
Nu tyckte jag så synd om Marianne att jag beslöt att ta tag i det hela.
Eftersom hon inte hade en fungerande ficklampa åkte jag iväg till Statoil och köpte två nya. En stor kaffe tog jag också med mig, väl medveten om hur mycket Marianne gillade att dricka sådant på morgonen för att vakna ordentligt.
När jag kom tillbaka satte vi igång
Raskt samlade jag ihop sladden till pumpen och en sladdvinda, sedan gick vi över till grannhuset och bad om ström.
En timme senare var nästan allt vatten borta, och jag mötte Peter som kommit för att hämta mig.
Klockan var strax över tolv, och magen kurrade.
Vi beslöt att jag skulle stanna för att fixa felet, och han åka till Tyresö och lägga skivor.
Om igen åkte jag ned till Statoil, och köpte den här gången två grillade korvar plus en juice. Tantelora hade ju naturligtvis inte ätit något.
Vi smaskade i oss korvarna medan jag ännu en gång ställde mig framför proppskåpet. Beslutsamt vred jag ur samtliga proppar, slog på jordfelsbrytaren, och satte i propparna en och en.
Lampor tändes, radion gick igång, och pannan startade.
Lättad lade Marianne på luren hon lyft för att ringa en elektriker, och kom fram till mig med ficklampan lyft. "Är det sant? Fixar du det?"
Jag nickade med en av propphuvarna i munnen, och satte i nästa. Poff sa det.
Den var omärkt naturligtvis, så vi hade ingen aning om vad den styrde.
Men jag hade en ide´....
Snabbt sprang jag ned till källaren och drog ur samtliga proppar, och satte på jordfelsbrytaren...som nu stannade kvar.
Stort jubel...och mer grubbel. Vad i helskotta felades?
Ner i källaren ännu en gång, drog i ledningar, stickproppar och funderade. Tills...snilleblixt...elementet på väggen...det hade krånglat sa Marianne...länge.
När jag tog tag i det för att lyfta det från väggen...följde hela skiten med. Ledningar, skruvar och fäste. Gipsväggen bakom elementet var bara kex, och dessutom fylld av väta och mögel.
Jag klippte av ledningarna och tejpade tåtarna, sedan testade vi igen.
Poff, så stack proppen igen.
Nu gav vi upp...i alla fall tillfälligt.
Huset var varmt igen, luftvärmepumpen gick, och ljuset var tillbaka. Vattenpumpen fungerade också snällt, så jag hämtade sladden hos grannen, och packade ihop vindan.
När jag lämnade Marianne var klockan tre. Plötsligt var det kväller, och dags att hämta småtusslarna.
Idag har de ringt från skolstyrelsen. Hampuz klass har blivit tilldelad en psykolog som ska besöka dem och utreda hur barnet agerar. Hoppas nu att odågan visar sin rätta sida, och blir påkommen.
"Hampuz har ju känns sig påhoppad", sa hon och jag kände ilskan torna upp sig, men bet hårt i tungan och sa lugnt.
"Jag har fotografier som du kan få se. Från alla slagen."
Det blev tyst i luren en lång stund.
"Slagen? Vad menar du med det? Syns det?"
"Ha, ha...syns? Han har fått blåmärken varje gång. Förra året fick han en sax i ögat. Då var det nära att det gick väldigt illa", fortsatte jag och kände att jag darrade av harm. Påstå att min son ljög. Förbannade människa...
"Oj då. Det har ingen sagt till mig. Nåväl...jag ska uppehålla mig i Hampuz klass och iaktta dem några dagar för att kolla upp det du berättat. Jag lovar att vi ska åtgärda det här. Nu på en gång."
Nu återstår att se vad som händer...
Jag avvaktar och pratar varje kväll med Hampuz om dagen för att förvissa mig om att inget hänt.
Nu sover barnen, och jag ska redigera manus.
Om två dagar beger vi oss till bokmässan i Göteborg, och det kvillrar i magen av nyfikenhet vad som händer i år.
Du kommer väl dit du med? Kom gärna fram och hälsa om du ser mig.
Jag står i Egenutgivarnas monter A02:52
Ha det
Kram
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.