Måla, måla bräder...och mig själv, och andra-barn som mår dåligt.

Idag har jag målat. Både bräder, jag och Mackan blev vita. Det är inte lätt när rollern sprintar iväg och råkar hamna lite här och var.

Bräderna ligger nu säkrade under en stor grön presenning, och jag hoppas, hoppas att det INTE regnar imorgon, men anar att det antagligen kommer att vräka ned.

Irriterande eftersom vi i morgon påbörjar plåtsättningen av taket i Tyresö. 

Plåtslagare är ett underbart fritt jobb, men ibland längtar jag in till andra sidan fönstret. Till goa värmen och torra fötter.

Nu laddar vi förvisso för en dålig dag, med regnjackor och byxor, kängor och ombyte av kläder.

Det värsta som kan hända är att man blir blöt och har glömt nya kläder. Bacillerna älskar sådant, och kommer på besök nästa dag.

Ikväll har jag haft ett mycket allvarligt samtal med Zabine som i frustration över att inte få sin vilja fram river sig själv, och sliter upp lakanen i sängen.

En petitesser tänker många, men jag ser en tjej som i framtiden kanske skär sig själv när hon blir ledsen eller arg, och faktiskt...vår barnflicka reagerade på samma sätt när hon hörde Zabine säga orden.

Rita befann sig i sängen bredvid när Zabine reagerade på det här sättet över att inte få välja kvällsfilm.

Jag drog upp Zabine ur sängen, och tog med min lilla prinsessa till vårt sovrum.

Där...kom allt upp till ytan.

Lilla vännen min är ledsen över att vara så långa dagar på skolan, och längtar hem. Vi hämtar henne fem på fritis numera, mot två-tretiden förut. 

Jag försökte diskutera med henne, och förklara att jag måste jobba sent för att hinna det vi skulle göra.

Samtidigt lovade jag henne att efter de här två veckornas intensiva plåtande försöka hämta henne tidigare några dagar.

Lilleman kom in han med, och kröp ned. Lyssnade på Zabines prat, och nickade instämmande då hon pratade om långa dagar, och önskan om att få komma hem tidigare.

Hampuz sa att han också tyckte det var tråkigt att vara på dagis så långa dagar, och att han kissat på sig flera gånger eftersom han inte kände de som jobbade sent, och då inte vågade säga till om toalettbesök.

Det gör ont i mig att höra deras längtan, och jag berättar hur jag och Peter sliter för att hinna hämta dem tidigare, men just nu jobbar så långt hemifrån.

Inom mig gråter jag, och vill omsluta dem mina vingar och ta dem med till en värld där inga måsten finns.

Om, bara om jag kunde lyckas som författare, då skulle allt bli enklare.

Nu sover de allihop, och Peter kör hem Rita och sina vänner som hjälpt oss idag med målande, snickrande och mycket annat.

Huset växer sakta men säkert fram ur skuggorna, och jag ser hur Peter slappnar av. Det är ytterst stressande att varje kväll komma hem till ett halvfärdigt hus, och nästa morgon åka därifrån för att hjälpa någon annan bygga sitt hus. Puh...

Nu ska jag redigera.

Kramar