Sandra sydde i den bortslitna knappen, och plåstrade om såret i pannan. Erik var inte ond, nej då efter vad hon hört var han ett av de där bortglömda barnen som saknade en organisk pusselbit till föräldrarna. Det var helt naturligt att han slog.
När hon körde in på gården där de bott i snart tio år höjde hon blicken till Lönnen som stått där i urminnes tider, och varit hennes favoritlekställe som liten.
Farmor skulle snurra flera varv i sin grav om hon sett förödelsen i sitt forna hem. Det var tur att cancern hjälpte henne över stupet, och gav dem en frist.
Erik stod i köket och diskade. Besticken skramlade, porslinet lät som om det precis var på gränsen att brista, och glasen klirrade. De grova axlarna var framåtlutade, och runt munnen såg Sandra djupa veck.
"Är det tid att komma nu? Flyttgubbarna blev förbannade och stack iväg. Nu ställer du till det igen."
"Förlåt, jag var tvungen att åka till apoteket för att köpa plåster. Det var slut...igen...och..." Sandra tystnade.
"Undanflykter, alltid samma jävla undanflykter. När ska du växa upp och stå för det du gör?" Han drog upp ploppen i diskhon, och torkade de stora, valkiga händerna på handduken han petat in under skärpet.
Sandra klev in i köket och började packa upp det hon köpt. Gasbinda, plåster, Alvedon och ett paket Citodon ifall att. Med långsamma rörelser lade hon in det i det röda, lilla skåpet med ett vitt kors på.
Hon kände hur maken iakttog henne, och såg att händerna darrade på honom. Var det återhållen ilska, eller ånger som drabbat honom, tänkte hon, och stängde skåpdörren sakta.
"Förlåt", sa han, och lade handen på hennes axel. "Är vi vänner igen?"
"Visst", sa hon och log. "Det är lugnt."
Önskar han hittar den där saknade pusselbiten ...
SvaraRaderaJa det verkar fattas mannen något väsentligt. Otäckt.
SvaraRadera