Mobbing-Varför tittar de bara på, och inte lyfter ett finger för att hjälpa?

Helgen har varit intensiv.

Några vänner har hjälpt till att renovera huset i dagarna två, och det har hänt mycket.

Innertaket på balkongen är numera vitt, likaså takfoten.

På bilden ser du Tomas och Susanna måla för glatta livet.

Kupan på baksidan är äntligen plåtbelagd, och en hundgård ska tillverkas snabbt. I vinter kan hundarna inte följa med oss på jobb. Det blir på tok för kallt.

Masonitskivor har satts upp mot väggarna, och snart, mycket snart kan vi påbörja isoleringen. Härligt att se, och lättande för vårt dåliga samvete.

Inte en enda rad har jag hunnit läsa i helgen, men är rätt nöjd ändå. Att manuset vilar från redigering innebär naturligtvis inte att min hjärna vilar från manuset. Jag lever i symbios med mina karaktärer, och har dagligen x antal nya ideer som flippar förbi i tanken och ofta fångas upp av mina fingrar som skriver in dem på iphonens anteckningar.

Jag har skickat synopsis till några förlag som bett mig skicka manuset så fort det är klart. Jättekul så klart, men samtidigt lite stressande. Vill ju att förlagen ska gilla det de läser, och granskar det ännu strängare.

Har beställt en Samsung platta för att ha med den på bokmässan nästa vecka, och tänker låta äldsta grabben använda den som spelplan, och lärosäte.

Webbkursen Digitala affärsmodeller är slut, och jag saknar de dagliga facebookinläggen, och alla underbara tips som tjejerna delar med sig av.
Ann Ljungberg ledde oss med lugn, behaglig röst genom kapitlen, och avlöstes emellanåt av Ann Klefbohm och Anna Åberg som båda två hade en enorm källa av visdom.
Jag saknar också alla de som deltog i kursen, och samtalen vi förde på ett raspande webbmöte där halva orden ibland försvann. Det fanns inga avstånd mellan oss, trots att det i verkligheten ibland var flera hundra mil.
Tack vare allt detta sitter jag idag med ett eget företag som sakta men säkert blir allt stabilare i konstruktionen, och förhoppningsvis kan stå på egna ben snart.

Ikväll när jag läste aftonbladet möttes jag av något som fick mitt hjärta att blöda, och minneskorridoren att vidgas.
En nioårig flicka och hennes föräldrar berättar om hur de blev bemötta då flickan blev mobbad i skolan.
Det här är skrämmande nog precis vad vi erfarit. Inte med en, utan två barn.

Razmus gick i en gammal pytteskola där han delade klass med fyra andra barn. Jo du läste rätt...fyra andra barn. Allt som allt var de trettiofem elever på skolan.
Ändå blev vår lilla älskling utsatt för grov mobbing. Utan att han gjort ett dugg för att förtjäna det. ja tolka mig rätt nu...ingen enda människa förtjänar väl att bli mobbad.
Lärarna struntade i det som hände, sköt undan våra anklagelser med orden att de inte sett något, och därför inget kunde göra. Att barnen lattjade, och att vår som säkert bara missuppfattade det. den dagen hade en klasskamrat tryckt ned honom på marken med en hockeyklubba över halsen, och tryckt på den tills en annan kamrat gick mellan.
Jag kunde bara se på hur min älskling som förut sett fram emot skoldagen drog sig undan och blev arg för ingenting. Till slut...bytte vi skola.
På nya skolan höll sig Raz för sig själv, vågade knappt sätta sig bland de andra, och jag...kunde ännu en gång inget göra förutom berätta för lärarna vad han varit med om.
Idag två år senare har han landat men på vägen dit själv agerat mobbare och betett sig allmänt elakt åt. Det sociala mönstret tedde sig mycket underligt för honom, och han hittade inte de rätta pusselbitarna förrän i år.

Idag står vi inför samma sak. Vår älskade unge fyra år gammal blir slagen av andra barn, ofta...och oprovocerat.
Vad kan man göra som förälder?
Första tanken är att man ska ta honom bort därifrån, och aldrig träda in i en lokal fylld av potentiella mobbare igen.
Nästa tanke är att man ska slåss. Slåss tills varenda bloddroppe ligger på marken, och marken skakar av skälvningarna från ens darrande kropp. Jag vill tylla in min lilla älskling i törnen så att ingen når honom, och gömma honom i min famn. Torka tårarna på de runda kinderna och andas in hans doft.
Jag darrar då jag lämnar ett gråtande barn som förtvivlat ropar att han är rädd, och jag ser rött då elakingen möter min blick. Framför mig ser jag ett stort blåmärke på knät som sonen fick då en gul plastspade slogs mot det.

Han var bara tre år då första slaget kom. Tre år och så blyg att han gömde sig i ett hörn av rummet där han byggde med klossar hela dagarna. Störde ingen, sa inget. Bara byggde med klossarna, och ibland legot.
Då var det en annan som slog, han och några andra dängde något i huvudet, slog med en pinne och tryckte in en sax i min älskade unges öga. Nu tog det som tur bara i kanten, men jag blev vansinnig då det hände och skällde. Blånaderna avlöste varandra, och en dag hade han en stor röd bula i huvudet från ett isblock som letat sig till huvudet via små illvilliga barnahänder.

Jag måste jobba för att få in pengar till familjen. Behöver som alla andra mammor och pappor veta att min unge får den bästa vård de kan ge.
Inte vara osäker på i vilket skick han ska vara då vi hämtar honom. Inte behöva luska ut själv att han blivit slagen...igen, och framför allt...inte höra orden "Jag såg inget. Jag vet inte var jag var då det hände. Vilken tid var det?"
Vad händer med barnets känslor som i det ögonblicket inte tas på allvar? Vad händer med barnets tillit till vuxna då han ifrågasätts?
Måste jag verkligen spela in bekännelsen då han gråtande förklarar vad som hänt när vi ska sova? Måste jag själv ringa skolstyrelsen?

I morgon är det föräldramöte...
Det kommer att bli heta diskussioner, och jag tänker inte vika en centimeter om det blir påhopp på mig.
Då vi tog upp det som hände på Raz skola hyssjades vi ned av andra föräldrar som sa att vi skulle orsaka att skolan stängdes om vi tog upp problemet. Att vi skulle hålla tyst om mobbingen som försiggick dag efter dag mitt framför andra föräldrar som då lämnade sina barn.
Den gången sa jag bara några få ord, och blev utfryst.
Idag är jag äldre, visare och fullt medveten om vad som händer i ett barn som inte får hjälp.
Ett sådant barn tror sig veta att koden till att bli omtyckt är att själv mobba. Bryta ned andras själ, knuffa på, och ibland ta till nävarna. Stödda sig mot fröken, och vara allmänt stökig medan själen gråter förtvivlat av att aldrig bli kramad och få spela fotboll med kamraterna.

En gång är förlåtlig, två gånger är en gång för mycket, och tre gånger...är vansinne, och något som måste bli stoppat...då på direkten...med hjälp av förstående lärare, fritidsledare och föräldrar till barnet som slog.
Det här är resultatet av att för många barn stoppas in i klasserna. Tjugotvå småttingar på bara några få förskolelärare fungerar inte. Hur i helvete ska de hinna se allt som händer på skolgården? En gård som en briljant arkitekt dessutom delat i tre lika stora delar, med gömslen där det är lätt att slå någon med en spade, en sten eller varför inte en grov pinne från skogen intill.

Har du någon erfarenhet av det här? Och vad gjorde du då det hände?
Tips mottages tacksamt.