Tre vildbasar

Vaknar vid fem av att Lilleman kryper ned.

Lillstinta ligger redan bredvid mig på andra sidan, och Razmus har också joinat oss.

Peter skramlar med porslinet i köket, dukar fram frukosten för att skynda på processen.

"Hörru hjärtat, upp och hoppa", säger jag halvhjärtat och längtar intensivt efter att få sluta ögonen igen. Bara en liten stund...en liten, liten ynka sekund.

Zabine tittar upp med ett mosigt leende. "Är det morgon redan?"

"Mm", säger jag och lägger armen runt henne. "Det är frukostdags. Pappa är redan uppe."

Jag kliver upp, trär på mig arbetsbyxor och en fleecetröja över det. Utanför fönstret skiner solen försiktigt, bådar om en varm dag. Eller...varm förresten...sommaren är över nu. Det är bara att inse.

Lönnlöven skiftar i flera vackra färger, och marken blir så där äckligt slaskig, med lera och frost i en enda röra.

Idag går frukosten ganska lugnt till. Några små tjafs, en tillsägelse, och mycket fnitter är ingredienserna.

Jag brusar upp då Raz skrattar när Hampuz kastar havrekuddar på bordet, och tar upp dem med munnen, men lugnar mig efter att sakta ha räknat till tio.

Bilresan är tyst. Samtliga barn spelar Temple Run...

Det enda som hörs är ett högt gnisslande ljud när de lyckas fånga osynlighetsmanteln och får fri lejd i spelet. Till och med femåringen hajjar det där. Jag tycker det är urtråkigt, och undviker att spela så mycket jag kan.

Zabine förvandlas till trotsig trettonåring på parkeringen, och kastar av sig regnjackan på backen med orden:

"Jag vill inte ha den här fula jackan. Den är för varm, och ful, och..."

Lugnt lyfter jag upp jackan, ger henne den, och väser:

"Nu tar du med dig jackan till skolan, hänger upp den på din plats, och använder den om det regnar. Annars blir du blöt, och kall...och sjuk."

Hå, hå ja, ja...inte lätt att vara stor och förståndig ibland. Det blir så mycket bataljer när man ska göra allt på rätt sätt.

Zabine grimaserar, gråter en skvätt och tar emot jackan med en fnysning:

"Okej då, jag gör väl det då. Men idag kommer det inte att regna. Det är jag helt säker på."

Lilleman studsar på stället, vill snabbt in till skolan och sin kompis Samuel, men mulnar då vännen inte är där. Sorgsen sätter han sig i mitt knä och tittar under lugg på han den elake som slagit honom, och jag förstår att min lilla är rädd.

När den elake passerar mig lägger jag handen på hans axel och trycker på den.

"Nu är du snäll. Gör du en enda sak till får du skylla dig själv. Jag varnar dig."

Han möter min blick och muttrar:

"Jag har slutat med det där."

Pedagogerna kommer in i rummet, och jag säger hejdå till Hampuz som leker crossåkare med sina andra vänner. De springer runt, runt i rummet med händerna formade som om de höll ett styre, kastar sig handlöst på golvet och skrattar.

Gud så skönt det är att höra barnskratt. Framför allt Hampuz. Han lever upp, ögonen gnistrar av bus, och när jag lämnar huset är jag glad över att dagen börjat så bra.

Jag vänder bilen hemåt, och tar ut hundarna på promenad när jag kommit hem.

Internet krånglar och jag påbörjar en novell till Hemmets journals tävling med sista inlämningsdag den första december.

Nu kommer snart Peter hem från tandläkaren, och vi ska upp på ett tak några kilometer härifrån. En magnifik kåk som jag tycker är väldigt speciell. Bilder kommer senare.

Ha en underbar dag