Hon såg aldrig hur mager hon var min lilla vän. Eller förträngde hon bilden i spegen? Den tunna huden på knogarna var sårig och hon doftade inte speciellt gott.
Det var gasen från hennes mage som stank. Många i klassen förstod inte vad som hände mitt framför ögonen på dem. Fattade inte varför den lilla tjejen blev inbunden och knappt svarade på tilltal.
Hon bar alltför stora kläder och vägrade visa sig naken.
Alla tecken fanns där, men ingen vågade fråga.
En enda mening hade kanske gjort skillnad. Ett enda litet ord.
"Hur mår du?" En mening där någon visade att de såg vad hon gick igenom. Att de brydde sig om den lilla tilltufsade spillran som passerade genom deras liv.
Ingen sa något. Skvallret gick på skolgården. De pekade och skrattade.
Hon orkade inte resa sig igen. Inte själv.
Skriver du om mitt liv Anitha? När jag mådde sådär i våras och vikten bara rasade? Mår bättre nu. Kram!
SvaraRaderaVad skönt stumpan att du mår bättre. Nej det var inte dig jag skrev om. En gång i tiden befann jag mig på kanten av det där livet, men hade kraft att ta mig därifrån.
SvaraRadera