"Det här är min stil och duger det inte kan du gå" sa Irene med tillkämpat lugn. "Ja gör det förresten, gå, stick, försvinn ur mitt liv" sa hon med högre röst. "Egentligen förstår jag inte varför du och jag är ett par. Du med dina bilar och äckligt skitiga kläder. Jag fattar inte hur jag stått ut."
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
-
De skrattande barnen låg sida vid sida på marken, och såg inte männen som sakta närmade sig bakifrån. Solen gick i moln och ett lätt regn f...
-
För första gången i mitt liv har jag läst en e-bok via Ipad. En underlig lite tom känsla, för jag saknade doften av pa...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.