Besvikelse

Jag var nyss hemkommen från ett halvårs sejour i Gävle och längtade mig galen efter min älskade häst Lady som jag haft i min ägo redan när hon var föl.

Vi hade en speciell relation hon och jag, busade och var allvarliga i samma mängd.

Naturligtvis hade jag blivit avkastad ett antal gånger och gjort mig mer eller mindre illa, men vi älskade varandra.

Jag slängde in min ryggsäck i mitt gamla rum som numera var mina föräldrars kontor och sprang så fort jag kunde till stallet.

Doften från henne kändes redan då jag öppnade dörren till ladugården, men hon gnäggade inte välkomnande och jag hörde inte några skrapningar från framhoven. Det enda som hördes var flugornas surrande.

I lire hadet farfar hängt upp några flugfångare och jag fnissade då jag såg hur ett antal bromsar kört fast i den gula smeten.

Korna råmade när jag gick mot stallet och jag skyndade på stegen. Äntligen skulle jag kunna rida ut på långa skogsturer igen och äntligen skulle jag få möta den kloka blicken och smeka hennes sträva man.

När jag gick in genom stalldörren tände jag lampan och svalde flera gånger för att inte börja gråta. ”Lady”, lockade jag och ställde mig på tå för att se in i boxen. ”Gumman?”

Det var tomt!

Boxen var tom och stillbordet var tomt. Jag blev alldeles kall av skräck, men sa till mig själv att hon säkert gick ute på Löta och tuggade på härligt gräs.

Men det var tomt där med. Tjurarna kom springande, men ingen häst någonstans.

”Mamma, vart är Lady?” ropade jag redan på bron. ”Jag hittar henne ingenstans.”

När jag kom in i köket såg jag på mamma att något var fel och jag kände en kall hand greppa tag i hjärtat. ”Vad har hänt? Berätta? Vart är hon?”

Mamma vände sig bort från diskbänken, torkade händerna med en handduk och mötte min blick: ”Vi sålde henne. Du var ju ändå inte intresserad.”

Pang! Mitt hjärta brast i tusen drilliarder bitar och jag sprang in i mitt rum och grät. Det gjorde ont att tänka att min älskade häst inte fanns hos mig mer och jag ville bort. Det fanns inte en chans att jag skulle stanna kvar hemma längre. Inte en enda minichans.

Några veckor senare lämnade jag mitt barndomshem för att flytta till Stockholm.