Hat och en gnutta kärlek. Mitt pågående bok- och filmmanusprojekt

Mitt pågående manusprojekt nr 1:
Romantic-crime romanen Hat och en gnutta kärlek

Benjamin är trettiosju år när han blir gripen efter femton råa våldtäkter som eskalerat till mord. Charlie är trettionio och författarinna.
När förlaget skickar Charlie till fängelset för att skriva en biografi om Benjamin startar de något som är omöjligt att stoppa.

I skriftens spår kommer hemlighet på hemlighet upp och ingen är oskyldig.
En enkel fråga hade kunnat förhindra det som hände den lilla pojken.

Ideén till den här boken kom till mig via media. En liten artikel i en tidning som jag sparade i flera år och aldrig kunde få ur huvudet. Jag undrade ständigt vad som gjort Benjamin till seriemördare och hur han tänkte.
Driven av det har jag gjort grundlig research och läst massor av böcker.
På vägen har jag insett varför Benjamin gjorde det han gjorde, men har svårt att förstå dem runt honom.
Ett barn föds inte ont, eller?



19 februari 2013

Nätproblem-sjuka barn och plåt

Vilken dag jag haft.
Morgonen började med att dottern kom ut i köket och ynkade sig. "Jag har ont i huvet mamma. Får jag vara hemma?"
Sekunden efter kommer Lilleman ut, hostande med näsan full av snor. "Jag är sjuk mamma"
Attans tänker jag och försöker att inte ta till grövre ord. Just idag skulle jag nämligen följa min käre man till jobbet för att vara hållhjälp.
"Ni får följa med", sa jag till barnen och gav dem frukost under tiden som jag klädde mig och satte igång bilarna.

Efter att vi lämpat av Razmus åkte vi till Peters jobb i hans bil. Min bil fick snällt stå kvar på ica-parkeringen i Vårsta.
"Det är onödigt att åka i två bilar", sa Peter när jag parkerade bilen. Och jo då, jag håller med. Det är dyrt med bensin nuförtiden och det är dessutom mycket trevligare att åka tillsammans.

På verkstaden ritade barnen på fyrkantiga plåtbitar medan jag och Peter fixade till en skorsten av plåt.

Några timmar senare åkte vi tillbaka till Vårsta och käkade på restaurang. Zabines huvudvärk försvann i samma ögonblick jag ringde till skolan och Hampuz var visserligen snorig och hostig, men också full av bus.

Peter åkte vidare för att montera skorstenen och vi åkte hem genom halvstorm. 
Väl hemma satte jag mig vid datorn och försökte skriva på manuset, men tv-spelets ihärdiga blippande och kippande gjorde så att jag tappade koncentrationen. Jag fattar inte hur ungarna orkar lyssna på det där ljudet. 
När jag bad dem sänka ljudet protesterade de vilt. Det var bara att inse att jag förlorat min skrivardag.

Suckande tittade jag ut på snön som vräkte ned från himlen och beslöt mig för att gå ut och skotta. "Följer ni med?" frågade jag, men fick inget svar.
"Ni får glass om ni hjälper till", fortsatte jag och satte på mig allt utom mössa.
"Jaaaa", ropade de i kör och krängde på sig jacka och byxa.

Det var lite småkallt ute men samtidigt friskt. Tillsammans skottade vi av gården och lekte lite i drivorna. Blöta in på skinnet gick vi in och tände en brasa med veden jag passat på att hämta.

Nu är barnen sövda och Peter har nickat till i soffan. Nätet fungerar katastrofalt dåligt och jag slänger in ett inlägg innan jag stänger av skiten.
Nu är det min tid. Nu ska jag skriva en novell tills på torsdag.

Ha en härlig kväll




2 kommentarer:

  1. Ha en härlig kväll du med, du otroligt energiska människa!:-) Det är extremt lätt att få dåligt samvete när man läser dina inlägg ...

    SvaraRadera
    Svar
    1. Dåligt samvete? Då ska du veta att jag har det ständigt. I dagsläget har jag nog tagit på mig lite för mycket. Tre kurser i skrivande är minst en för mycket. Men kul är det.
      Idag fnulade jag ihop en ny barnberättelse.
      Ha det gott

      Radera