Hat och en gnutta kärlek. Mitt pågående bok- och filmmanusprojekt

Mitt pågående manusprojekt nr 1:
Romantic-crime romanen Hat och en gnutta kärlek

Benjamin är trettiosju år när han blir gripen efter femton råa våldtäkter som eskalerat till mord. Charlie är trettionio och författarinna.
När förlaget skickar Charlie till fängelset för att skriva en biografi om Benjamin startar de något som är omöjligt att stoppa.

I skriftens spår kommer hemlighet på hemlighet upp och ingen är oskyldig.
En enkel fråga hade kunnat förhindra det som hände den lilla pojken.

Ideén till den här boken kom till mig via media. En liten artikel i en tidning som jag sparade i flera år och aldrig kunde få ur huvudet. Jag undrade ständigt vad som gjort Benjamin till seriemördare och hur han tänkte.
Driven av det har jag gjort grundlig research och läst massor av böcker.
På vägen har jag insett varför Benjamin gjorde det han gjorde, men har svårt att förstå dem runt honom.
Ett barn föds inte ont, eller?



10 februari 2013

Ölbonanza-snowboard-manuskoll-synopsis

Det har varit hektisk på sistone. I fredags var jag på jobbintervju, men det lustiga var att kvinnan ringde till mig och bad mig komma. fattar du? Hon bad mig komma och kolla om jag ville ha det.
Det är förvisso ett extrajobb, men dock ett jobb.

Fredagkväll tillbringade jag först på ett coolt cafe med min skrivarväninna Eva Åkerlind tillika förläggare på förlaget Ordberoende.
Hon frågade mig hur manuset gick och om jag börjat jobba på romanen om barnen.
Vi pratade om många saker den där ynka timmen. Jag har flera idéer om det här med skrivande och de som känner mig vet att min hjärna aldrig vilar.
Vi pratade också om att använda ADHD i sitt kreativa skapande. Både jag och Peter lider antagligen av åkomman, men vi använder den i vårt skapande och lider därför inte.
Nåja, nog om det. Eva blev intresserad av båda manusen trots att hon inte läst ett enda av dem. Hennes förlag ger ut böcker som berör. Hon har gett ut två egna poesiböcker som vänder sig till dem som har sorg, men samtidigt kan läsas av vem som helst.

Här är den ena av dem Från hängmattan ser jag havet
En fantastisk bok som jag läste sakta för att hinna känna in alla ord.
Vi käkade mat och ville inte riktigt gå blev utkörda.
"Vi stänger nu", sade en ung kvinna och såg lite halvirriterad ut.
Skrattande lämnade vi stället och gick till Sjätte tunnan där det var ölbonanza för författare. Caroline Jensen hade dragit ihop en massa olika sorters människor som allihop skriver på ett eller annat sätt. Tyvärr är jag hörselskadad och hörde efter några timmar inte vad folk sa. Volymen ökar ju allt eftersom ölen far genom strupen som du vet.
Jag drack juice. Nä då, jag är inte nykterist-jag dricker inte alkohol för att jag tycker det smakar illa och jag blir inte skönt full utan tvärberusad. Det finns inget mellanläge.
Tyvärr satt vi vid ett bord och kunde inte mingla som vi brukar. Eva gick efter ett tag och jag pratade med min författarkollega Katarina istället. Hon sitter just nu och redigerar det sista på sitt manus Zebraskatan som säkert kommer att bli antaget. 
Akta er därute, nu kommer Annica Estassy ut med sin bok Solviken, Eva Rydinger med sin bok Fotografen och jag förhoppningsvis tätt efter med mitt manus HAT och en gnutta KÄRLEK.
Kan livet bli bättre?
Drömmen är att leva på mitt skrivande och jag har MASSOR av idéer för att det ska bli så.

Jag var tvungen att lämna partyt klockan tio eftersom Peter och äldsta sonen kom från teatern då för att hämta upp mig. Ha, ha...hämta upp...trodde jag ja. Jag ringde till Peter när jag kom ut från puben och gick efter mörka gränder. Blöt, kall snö föll från himlen och fick min frisyr att ramla ihop .
Jag tog tunnelbanan till Medborgarplatsen och gick upp till Mosebacke där jag mötte Peter, Razmus och Peters pappa med väninna. Snöflingorna blev allt större och vägen var hal, så hal.
Vi hämtade de andra barnen i Sköndal och åkte hemåt vid halv tolv. Mina ögon föll nästan ihop så trött var jag. Peter var ännu tröttare, så jag fick snällt ta över ratten och ta oss hem.

På gården låg det sex centimeter snö och från himlen föll det ymnigt med snö. Såååå vackert.

På lördagen skyndade vi oss upp och packade ihop våra vinterkläder för att sedan åka snabbt till skidbacken i Södertälje.
Jag lät bli att träna innan min lektion vis av vad som hände sist (Jag var uttröttad när lektionen började. Inte bra)
Det var näst sista gången och vi skulle lära oss åka lift. Något min kropp inte alls ville vara med om. Den vägrade hålla balansen och jag druttade i backen gång på gång. Skallen slog i, rumpan, armbågen, ryggen. Som tur var, var det mjukt som attan eftersom det snöat.
Då hände det här:

Jag stod upp, och åkte...från toppen till botten. ser du leendet? Jag var sååååå lycklig.
Zabine lyckades med samma sak och vi åkte bredvid varandra med ett stort leende.
Jag och dottern kämpade oss uppför backen, gåendes för vi klarade inte av att åka lift. Den är förövrigt Stockholms värsta enligt mina lärare.
Mina ben skakade och händerna darrade av upphetsning. "Såg du?" skrek jag till Peter som nickade och räckte fram mobilen till mig.
"Titta själv", sa han och log. "Ni är skitduktiga."
Zabine kom ned med blossande kinder och ropade: "Mamma, såg du? Jag åkte själv. Kom , vi åker upp igen."
Vi åkte och ramlade, skrattade och pepprade varandra.

Och det gjorde vi tills mina ben sa stopp. 
Då fikade vi inne på cafet och åkte hemåt.

När kvällen kom satte vi oss framför teven och myste till melodifestivalen. Skrattande såg jag att Sean Banan gick vidare. Jag tycker inte att han borde vara där över huvudtaget.
Barnen somnade och jag blev dåsig av att bara sitta.
Hundarna somnade och till slut var det bara jag och Peter som satt upp. Vi såg på Tom Cruise i filmen Collateral. En rätt bra film om än rå.





Inga kommentarer:

Skicka en kommentar