Hat och en gnutta kärlek. Mitt pågående bok- och filmmanusprojekt

Mitt pågående manusprojekt nr 1:
Romantic-crime romanen Hat och en gnutta kärlek

Benjamin är trettiosju år när han blir gripen efter femton råa våldtäkter som eskalerat till mord. Charlie är trettionio och författarinna.
När förlaget skickar Charlie till fängelset för att skriva en biografi om Benjamin startar de något som är omöjligt att stoppa.

I skriftens spår kommer hemlighet på hemlighet upp och ingen är oskyldig.
En enkel fråga hade kunnat förhindra det som hände den lilla pojken.

Ideén till den här boken kom till mig via media. En liten artikel i en tidning som jag sparade i flera år och aldrig kunde få ur huvudet. Jag undrade ständigt vad som gjort Benjamin till seriemördare och hur han tänkte.
Driven av det har jag gjort grundlig research och läst massor av böcker.
På vägen har jag insett varför Benjamin gjorde det han gjorde, men har svårt att förstå dem runt honom.
Ett barn föds inte ont, eller?



22 mars 2013

Barnperspektiv

Barnperspektiv 2a

Jesper har inte en chans
   När han rundar hörnet på den lilla gatan står mannen där och fångar in honom.
   Jespers första impuls är att skrika. Han slår med knytnävarna mot mannens bröst och hör hur bilarna passerar på gatan bredvid. Ser de inte? tänker han. Ser de inte vad som händer?
   Mannen lyfter upp Jesper i jackan och byxorna, öppnar dörren på en blå skåpbil som står parkerad vid kanten av trottoaren och slänger in honom. Med en snabb rörelse sliter han upp en tjock silverfärgad tejprulle ur fickan, drar av en lång bit och sätter fast den över munnen.
   Innan Jesper hunnit reagera drar mannen av ytterligare en bit som han snurrar runt Jespers händer.
  Det hela har gått så fort att Jesper några sekunder funderar på om det är en mardröm.
Men, nej stället där han tryckt ihop huden med naglarna blir rött och gör ont.
   Han hör fotsteg närma sig utanför bilen och kryper ihop längst inne i hörnet. Det var det här mamma och pappa varnat dem för. Honom och brodern Tom. Då skrattade de och busade med föräldrarna. Alla tips som mamma delat med sig hade åkt in i öronen, men ut lika fort. Vilka dummingar de varit.
   Jesper studerar inredningen i bilen. Någon har klistrat skrikrosa luddigt tyg på väggarna och ett långt smutsigt rep ligger hopringlat i en hög. Några vita dunkar står tätt intill varandra i ena hörnan av utrymmet med en stor illande limegrön tratt liggande bredvid.
   När han höjer blicken ser han ett skjutbart fönster som verkar fungera endast åt förarens håll. Han ser nämligen inget vred eller någon spak.
   Plötsligt hörs röster utanför– en man och en kvinna.
  ”Det är mamma”, mumlar han och lägger sig tätt intill dörren.
   ”Så du har inte sett en liten ljus kille med blå jacka och blårandiga kortbyxor. Han är ungefär så här lång och har säkert sin cykel med sig.”
   Nä den har punka, tänker Jesper. Den står hemma i garaget. Har du inte sett det?
   ”Nä, jag har inte sett några ungar alls”, säger mannen med pipig röst. Jag ska tänka på det när jag levererar vidare. Hur gammal är han?
   ”Sex snart sju. Tack för hjälpen i alla fall. Han har säkert smitit iväg till någon av sina vänner. Jag överreagerar nog bara. Jesper vet att jag blir vansinnig när han gör så här. Det är inte lätt att älska någon så mycket. Ibland önskar jag att han inte fanns. Nä, nu måste jag gå hem ifall han kommer. Tack för pratstunden.”
    Gå inte, tänker Jesper och slår de tejpade händerna mot dörren. Hoppas, hoppas att hon inte hunnit gå.
   Tystnaden gör ont i öronen tycker han och försöker se i skåran på dörrarna. Då hör han mammas röst igen:
  ”Vad underligt. Jag tyckte precis att det dunkade från din bil.”
   Mannen skrattar.
   ”Det är nog bara hundarna. Jag har två bjässar som ibland tröttnar på att vara instängda. Det är bra att ha dem när jag är ute och levererar.”
   Där var det igen, tänker Jesper. Han säger levererar men det är ju tomt här inne.
   ”Släpp inte ut dem här ute. Grannens hund är folkilsken och skulle säkert älska att slåss med dem. Vi har försökt att få grannen att avliva den, men…” Hon tystnade och hostade. ”Som sagt tack för pratstunden.”
   Snälla mamma öppna dörren, tänker Jesper, men hör att hon går iväg. Han är kissnödig och törstig samtidigt, men mest av allt är han rädd. Vad händer nu?
   I samma ögonblick han tänker tanken öppnas dörren.
   Ljuset bländar Jesper, men han ser siluetten av mannen och försöker pränta in hans utseende. Mörkt lockigt hår, rutig skjorta, svart skinnjacka, skitiga gråa byxor, stor näsa, svarta ögon…” tänker han, och försöker backa bort från dörren.
   Mannen lyfter upp honom och pekar mot ryggen på mamman som går mot hemmet.
   ”Henne får du aldrig se igen”, säger han och skrattar. ”Du hörde själv vad din mamma sa. Hon önskar att du aldrig blivit född.”
   Jesper blir alldeles kall. Mamma älskar honom. Det säger hon jämt. Pappa likaså. De älskar mig och Tom. Visst busar vi, men det finns inget elakt i det. Han ser bilder framför sig från dem gånger föräldrarna skällt på honom och försöker dissekera orden.
   ”Ja så är det”, säger mannen och drar av sig jackan med besserwissermin. ”Nu är det du och jag grabben.”
   Det doftar surt från mannen. Surt och stickigt. Nästan som mammas flaska som tar bort nagellacket, tänker Jesper och tittar upp mot björktopparna. Vita moln åker fram över dem och krockar med varandra. Bladen på björken rör sig sakta. Han vet att det beror på att det är vindstilla. Det har mamma lärt honom.
  ”Ska vi gå då?” säger mannen och drar i hans hand. Det här är ditt nya hem.
   Jesper inser med skräck att mannen som fångat honom bor granne med dem. Ja inte precis bredvid, men några hus ifrån. Samtidigt blir han glad. Om mamma såg honom skulle hon naturligtvis ta med honom hem. Mamma älskar honom.
   Mannen drar av tejpen från munnen och slänger en filt över hans axlar.
  ”Håll käften , för annars…”, mumlar han med tänderna tätt ihop. Snabbt nu. In i huset.”

”Det här är ditt rum. Var rädd om böckerna och skita inte ned dig för mycket. Jag ska byta ut din säng senare, men har inte råd just nu.
    Jesper känner att tårarna trycker på. Han vill inte bo hos den här dummingen och han vill absolut inte sova här.
  ”Jag vill hem till mitt eget rum. Bo med min mamma och pappa”, skriker han och kastar boken han fick. Dumma, dumma dig.”
   Jesper kryper ihop på golvet. Ligger alldeles tyst och väntar på att mannen ska gå.
 ”De vill inte ha dig längre. Fattar du inte det”, skriker mannen och dreglar. ”Du bor med mig nu. Det här är ditt hem. Dessutom ska du kalla mig pappa.”
   Jesper blundar hårt och darrar. Så mycket ilska, tänker han. Så mycket…”
   ”Och du heter…hm…Daniel från och med nu.”
   ”Mamma tycker om mitt namn. Jag har det efter morfar”, viskar Jesper och gråter häftigt. Mamma älskar mig.”
  
Han hör att dörren stängs med ett brak och ligger kvar en lång stund med tankarna snurrande i huvudet. Kommer jag aldrig att få krama mamma mer?” tänker han.

Plötsligt hörs det sirener utanför huset.
   Jesper skyndar sig till fönstret och ser en lång rad polisbilar komma åkande på den lilla gatan. Med blossande kinder lägger han händerna mot fönstret och skriker på hjälp.

  

  
  

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar