Hat och en gnutta kärlek. Mitt pågående bok- och filmmanusprojekt

Mitt pågående manusprojekt nr 1:
Romantic-crime romanen Hat och en gnutta kärlek

Benjamin är trettiosju år när han blir gripen efter femton råa våldtäkter som eskalerat till mord. Charlie är trettionio och författarinna.
När förlaget skickar Charlie till fängelset för att skriva en biografi om Benjamin startar de något som är omöjligt att stoppa.

I skriftens spår kommer hemlighet på hemlighet upp och ingen är oskyldig.
En enkel fråga hade kunnat förhindra det som hände den lilla pojken.

Ideén till den här boken kom till mig via media. En liten artikel i en tidning som jag sparade i flera år och aldrig kunde få ur huvudet. Jag undrade ständigt vad som gjort Benjamin till seriemördare och hur han tänkte.
Driven av det har jag gjort grundlig research och läst massor av böcker.
På vägen har jag insett varför Benjamin gjorde det han gjorde, men har svårt att förstå dem runt honom.
Ett barn föds inte ont, eller?



11 mars 2013

Ont jag har ont

Vi har jobbat som skogshuggare åt svärmor i helgen, och skottat tak.
I morse när jag skulle kliva upp, så kom jag inte upp. Det gjorde ont typ överallt.
Peter hade lika ont han och vi funderade några sekunder på att stoppa världen och krypa ned igen.
Nu kan man ju inte göra så. Det var bara att bita i det sura äpplet och masa sig upp.

Upp kom jag, men det värkte banne mig ännu mer när jag stod upp.
Men vi har fått ved inför nästa vinter och tränat våra kroppar.
Vädret var underbart om än kyligt och jag höll på tills benen skakade av trötthet. Inte bara benen förresten. Hela jag skakade.

Barnen kom långsamt upp och åt under tystnad. När vi ätit klart ber Raz att få en kokosboll. Jag säger ja, och han äter upp den och tar en till varvid de andra skriker högt.
"Han tar två mamma!"
Jag frågar honom varför han tar två och får svaret:
"Jag har bara tagit en. Jag lovar."
Jag spänner ögonen i hanom och säger:
"Jag vet att du tagit två. Eller hur ungar?"
"Jaaaa!"
"Ljuger du för mig?" säger jag och möter hans blick. "Det är fult att ljuga."
Razmus viker inte med blicken och säger:
"Jag har inte tagit två mamma."
Vi har en lång diskussion om hur viktigt det är att tala sanning, och han erkänner.
Vad månde bliva?

När vi ska åka från vår tomt blir jag ståendes i minibacken som har max 14 graders lutning. Jag kommer varken framåt eller bakåt, hjulen bara snurrar.
Förbannad på vår väghållare springer jag in och hämtar kol samtidigt som grannen kommer åkande. Han kommer inte förbi.
Efter att jag slängt på kol på isen biter det bättre och jag kan åka iväg till skolan. halvvägs dit säger Zabine att hon har ont i huvudet.
"Du skolkar inte nu?" säger jag med allvarlig röst och funderar på vad som är sant och inte. Alla barnen vill vara hemma med mig och då och då skolkar de och ljuger att de är sjuka.
"Nej mamma."

Vi lämnar barnen och jag skrattar när Hampuz säger att han ont i huvudet.
"Nej du min lilla spjuver. Du ska till dagis idag. Tänk vad kul du ska ha med dina kompisar", säger jag och hoppas slippa undan bråk.
Och jodå, han rusar in till sina vänner och kommer bara tillbakaspringande för att få kram och puss.
Jag älskar att vara mamma.

Zabine och jag drar iväg till statoil för att tanka, men jag inser att kortet ligger hemma och får vända om.

Nu sitter Zabine och tecknar. Hm...ont i skallen? Undrar jag om det inte är skolk det handlar om?
Jag skriver på datorn och repar mod att gå ut och hämta ved. Det är soligt men svinkallt ute.

Ha en bra dag och glöm inte kika på mina börjor.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar