Hat och en gnutta kärlek. Mitt pågående bok- och filmmanusprojekt

Mitt pågående manusprojekt nr 1:
Romantic-crime romanen Hat och en gnutta kärlek

Benjamin är trettiosju år när han blir gripen efter femton råa våldtäkter som eskalerat till mord. Charlie är trettionio och författarinna.
När förlaget skickar Charlie till fängelset för att skriva en biografi om Benjamin startar de något som är omöjligt att stoppa.

I skriftens spår kommer hemlighet på hemlighet upp och ingen är oskyldig.
En enkel fråga hade kunnat förhindra det som hände den lilla pojken.

Ideén till den här boken kom till mig via media. En liten artikel i en tidning som jag sparade i flera år och aldrig kunde få ur huvudet. Jag undrade ständigt vad som gjort Benjamin till seriemördare och hur han tänkte.
Driven av det har jag gjort grundlig research och läst massor av böcker.
På vägen har jag insett varför Benjamin gjorde det han gjorde, men har svårt att förstå dem runt honom.
Ett barn föds inte ont, eller?



19 mars 2013

Plåtträdgård



”Jag har sett det här många gånger”, sa den lätt grånade mannen framför mig och lutade sig bakåt i stolen med händerna bakom huvudet. ”Det är ingen ide´ att du söker fler jobb.” Han lutade sig över skrivbordet och viskade. ”Det är omöjligt, men säg inte att jag har sagt det. Arbetsgivarna ser en röd VAB-lampa när de hör att du har tre barn under tio.
   Mannen tog en penna mellan fingrarna och snurrade den runt, runt. ”Du har trots allt tvåhundra kronor om dagen i a-kassa. Det är mer än många andra har.” Han lutade sig bakåt igen och gjorde en grimas. ”Din ålder är också ett problem. Du är för gammal helt enkelt. Halka dig fram tills pensionen istället. Din kille jobbar, så det borde ni klara.”
   Jag kände mig färdig att anfalla honom och lägga händerna runt hans hals. Omöjligt, tänkte jag och hörde mitt hjärta dunka. För gammal. Banne mig att det är omöjligt. Helvete heller. Jag ska ha ett jobb. ”Tack”, sa jag dovt och gick därifrån med blossande kinder.

Jag heter Anitha Östlund och hade gått arbetslös många år. Arbetsgivarna svarade inte ens på mejl och ännu värre var att de ignorerade mina telefonsamtal. Fylld fyrtioåtta stod jag utanför systemet med tre barn att försörja och ett hus som just fått en ny övervåning. Min älskade man slet som ett djur för att få det egna plåtslageriet att gå ihop och gick på knäna av det ständiga kvällsjobbandet för att hinna med det som skulle göras.
   Vi hade undersökt möjligheten att anställa en kille som kunde hjälpa honom på taket, men det var för dyrt och tiderna var som sagt osäkra. Som egenföretagare är det tufft.

Några dagar senare slog jag näven i bordet när vi satt och åt. ”Nä nu jävlar får det vara nog. Jag vägrar låta mig nedslås av en gammal surgubbe på arbetsförmedlingen.”
   Med bestämda steg gick jag in på kontoret, stängde dörren och satte mig vid datorn, loggade in på facebook och skrev en lång artikel om mitt ständiga sökande efter jobb.
   Jag avslutade den med att skriva upp allt jag kan och bad om hjälp.
   Behöver jag säga att listan blev lång.
   Jag har jobbat på en elaffär nästan tjugo år. Samtidigt jobbade jag extra på Seven eleven några månader. Efter barnens ankomst har jag jobbat som plattsättarlärling, kontorist och skrivit böcker. Innan jag flyttade till Stockholm jobbade jag på Ica, Metro, och konditori.  Jag har ingen utbildning på papperet, men kan mycket ändå.
  
 Det tog exakt tre minuter innan första svaret droppade in. En författarcoach som jag har som facebookvän ville ha min hjälp, men ville att jag skulle starta eget för att förenkla processen. Hon skrev att jobbet var på knappt halvtid till att börja med, men eventuellt kunde utökas.
   Jublande studsade jag ut till min man som undrade vad som stod på.
   ”Jag har fått jobb!” skrek jag och tog upp Lilleman i famnen och dansade runt på golvet. ”Jag har fått jobb.”
   I samma ögonblick som jag snurrade runt, runt dök det upp en ide´ i huvudet och jag stannade tvärt: ”Jag vet vad jag ska jobba med. Herregud det är självklart. Jag ska hjälpa folk med deras trädgårdar, klippa gräsmattor, rensa ogräs och klippa träd.”
   Jag stod tyst en lång stund och såg framför mig hur jag åkte på en gräsklippare iklädd shorts. Jag älskar att pyssla med trädgården och tycker om att slita så svetten lackar. Men, tänkte jag, räcker det till en heltidstjänst? ”Jag kan hjälpa dig på taket”, vräkte jag ur mig och tittade på Peter. ”Jag har hjälpt dig förut.”
   ”Lilla gumman, du är höjdrädd.”, sa han ”Hur tror du det fungerar? Jag behöver en riktig plåtslagare, men…” Min man log och sträckte ut armarna mot mig. ”å andra sidan vet du ungefär hur det går till. Okej vi testar.”
  På bara några minuter hade jag nu två jobb. Jag nästan svimmade av lycka. Sommaren är räddad, tänkte jag och kramade honom om och om igen.

Nästa dag ringde jag till arbetsförmedlingen för att beställa ett möte för att prata om starta-eget –bidrag. Det skulle inte bli många kronor, men ett litet tillskott om jag inte hittade några kunder.
   De var tveksamma till en början men blev nog övertalade på grund av min entusiasm. En annan orsak till att de gick med på det är säkert att de ville bli av med mig. En mindre på listan ser bra ut i statistiken.
   Efter några veckor ringde en kvinna och sa att det var klart.

De första gångerna jag gick upp på taket darrade benen och jag ville inget hellre än gå ned. Trots det kröp jag omkring på nockar och stod vid skorstenar för att assistera min man.
    Ibland fastnade jag i rörelsen och tryckte mig hårt mot taket eller stegen, medan hjärtat bultade så hårt att jag var rädd att få en hjärtattack. Peter skrattade och ledde mig varsamt ned till backen där andan kom tillbaka.
   Utsikten från tak är oftast fantastisk och vartefter tiden gick blev jag säkrare och mindre rädd. Istället fotograferade jag alla vyer och la in dem på hemsidan jag skapat till Peters företag.

Efter att ha svarat på några annonser fick jag några trädgårdsjobb, en del korta, men även återkommande. En gammal dam ringde och ville ha hjälp med att renovera sin igenväxta trädgård, vilket tog två hela månader. Jag fick samtidigt en ny vän.
  Författarcoachen försvann och erbjudandet rann ut i sanden, men tack vare henne hade jag öppnat tre olika firmor som blomstrade.

En dag när jag satt på kontoret med Peters fakturor for faan i mig. ”Jag tänker börja ta betalt av din firma för att jag gör det här”, sa jag och slog upp en pärm med företagsnamnet på. ”Det är många timmar som går åt”, fortsatte jag och vågade inte titta upp. Säger han nej? tänkte jag och vände blicken mot honom. ”Vad säger du?”
   ”Det låter bra”, sa han och bläddrade lojt i pärmen jag slagit upp. ”Tar du fram fakturorna från Bevego. Jag måste kolla hur mycket vi ska ta betalt för bryggan vi satte upp igår.”
   Så enkel är min man. Han krånglar sällan om småsaker. Nu hade jag tre jobb och pengarna började strömma in. Tusen kronor växte till både tiotusen och tjugotusen på några få veckor.

När Peter hjälpte en plåtslagarkompanjon passade jag på att renovera den gamla damens trädgård.
   Hon var lite avvisande i början men pratade mer och mer med mig när jag klippte ned hennes buskar och rensade bort en massa åkervindor som placerat sig bakom hennes hacienda.
   Veckorna gick och långsamt växte en underbar pärla till trädgård fram. Marianne som min kund heter tinade och bjöd på sig själv på alla plan. Vi blev vänner. Goda vänner som pratade hela tiden. Hon berättade om sitt åttioettåriga liv och jag sa åt henne att skriva om det. ”Annars kan jag spökskriva åt dig”, sa jag en tidig morgon när jag rensade bort de cirka två meter långa och lika breda rabarberna. ”Du har en fantastisk historia och borde göra en bok till dina efterkommande.”
   Hon nickade så hårt att det silverfärgade håret ramlade ned över ansiktet. ”Jag har inte pratat om det här med någon annan. Inte ens min dotter. Och jodå jag har funderat på att skriva ned det, men jag hinner inte.”
   Jag skrattade och lade handen på hennes axel: ”Hinner inte? Men lilla du, du är pensionär och borde ha all tid i världen.”
   ”Jag släktforskar”, sa Marianne och log. ”Det har jag gjort i snart trettio år”, fortsatte hon. ”Just nu är jag på sextonhundratalet. Där går min tid.”
   Förundrad slutade jag dra loss de gulgröna, tjocka stjälkarna och vände mig mot henne. ”Sextonhundratalet?”
   ”Ja just det. Intressant må du tro. Man lär sig mycket om människor.”

Sådan är vår relation. Det kändes nästan som att bli förälskad och som om hon tog platsen min mormor lämnat. Marianne är en underbar kvinna och när sommaren närmade sig slutet hade jag lärt mig att vi är lik varandra på många sätt. En äldre jag, eller om det är jag som är en yngre hon. Vi tvistar om det ibland.
  
När bladen fallit av träden och iskalla vindar blåste över vårt land, var trädgårdssäsongen slut.
   Jag slet med plåtslageriet och lärde mig allt mer om hur man falsade, knäckte och borrade plåten. Det blev roligare och intressantare vartefter tiden gick. Att klamra fast plåten på taket gick som en dans. Det kändes i lårmusklerna och rumpan när man gått en hel dag med rumpan i vädret och händerna befolkades av stora, tjocka valkar.
   Min man sneglade många gånger på mig då jag utan rädsla gick högst upp på nocken mellan skorstenarna för att ta mig från ena sidan huset till andra, men sa inget. Ibland hörde jag honom prata med andra om mig och blev glad eftersom han var så positiv och stolt att jag gått emot min höjdrädsla.
   Jag var inte rädd längre, men hade respekt för höjden och det som kunde hända om jag slarvade med livlinan. Det gällde att luta sig inåt taket inte ut mot himlen lärde Peter mig. När det inte fanns något att fästa linan i var det bara att bita ihop och gå utan.
   Många är de gånger som jag med hjärtat i halsgropen börjat glida på plåten. Skorna är specialgjorda för att klara det, men ibland fastnar sanden från pappen vi lagt under plåten på sulan och gör så att skorna mest liknar rullskridskor med extrasmå hjul. När man börjar glida gäller det att kasta sig handlöst mot ytan och greppa tag i de utskjutande falserna, strecken du ser på taket.

 Det är en adrenalinkick utan dess like att gå på tak. Man vet att det kan gå illa och att kroppen balanserar mellan att ramla ned och stå kvar. Tanken fastnar ibland i nätet av andra tankar och jag måste ta ett djupt andetag för att våga gå vidare. Egentligen handlar det nog om att inte fundera för mycket. Bara vara.

 En gång stod jag på ett tak och falsade en vit plåt. ”Hur högt är det här?” frågade jag Peter som stod uppe på en av skorstenarna och gjorde samma sak som mig. ”Tio meter?”
   ”Nja, säg sjutton. Det stämmer nog bättre. Kanske tjugo.”
   ”Är du säker?”
   ”Är du rädd?” bollade han tillbaka och slutade jobba. ”Är du det?”
   ”Nej, men det är högt om man ramlar.”
   ”Det ska vi inte göra”, skrattade han och sträckte sig efter en tång. ”Du måste använda en mindre tång när du falsar den där. Ta emot” ropade han och kastade den mot mig.
    Ett skramlande kvitterade min korta rädsla och jag mötte Peters blick. ”Hörde du? Det är högt.”
   Han reste sig upp och gick mot kanten där han hoppade ned till taket under oss. ”Jag har den. Tar du emot?”
   Hjärtat slog några extra slag då jag tittade över kanten. Taket nedanför oss lurade ögat ,och gjorde så att det inte såg alltför högt ut, men samtidigt visste jag mycket väl hur det låg till.

Dagen efter jobbade vi på ett lägre tak och jag använde en så kallad diktmejsel för att få en fotränna på plats. Jag slog med den gula plastklubban och försökte att inte rikta blicken ned mot marken. Under mig var det grå betong. Det skulle göra ont om jag ramlade. Mycket ont.
   ”Går det bra?” ropade Peter från skorstenen.
   ”Jo”, sa jag och slog hårdare. Plåt är hårt och kan ibland vara bångstyrigt.
   ”Vill du ha hjälp?” fortsatte han.
   Jag tittade ned mot marken och kände hur det svindlade. ”Nä då, jag fixar det.”
   Några svettdroppar rann ned över näsan och ned på den svarta plåten för att därefter glida vidare. Jag ville visa att jag kunde. Det skulle gå.
   ”Jag kommer”, skrek min käre man och klev med stora kliv över taket.
   ”Stanna där. Jag kan själv”, ropade jag och svor lågt åt plåten som vägrade bocka sig som jag ville.
   Han ställde sig tyst och iakttog min kamp men lade sig inte i. ”Du är duktig Anitha. Jag är så stolt över dig.”
   Med handen långt ut på skaftet drämde jag till plåteländet och fick den på plats med en smäll. ”Bra”, sa jag och kände mig mycket nöjd att ha lyckats. ”Kan vi åka och äta nu? Jag är utsvulten.”

Mitt yrkesval möts alltid av uppskattande blickar och ord. Tanterna jag hjälpt med trädgårdarna är så tacksamma och kunderna som fått hjälp med taken tycker det är kul att en tjej valt plåtslagare som yrke.
    Att säga att något är omöjligt är som att sätta en blåslampa i hjärnan på mig. Det vet min man numera och gör korstecknet när han hör någon uttala meningen.
   
  




Inga kommentarer:

Skicka en kommentar