"Jag..." mumlade jag och försökte minnas vad jag egentligen hade för anledning att ringa mitt ex.
"Snälla rara du, jag gör allt för dig men ibland...ibland går du verkligen för långt", sa han och satt tyst en så lång stund att jag trodde att han lagt på luren.
"Jag minns inte riktigt vad jag ville", mumlade jag och rynkade pannan i ett försök att minnas vad det var som var så akut att jag ringde den käre Leif klockan två på natten.
"Carina kan du göra mig en tjänst", viskade han. "Sök hjälp. Gör det imorgon."
Jag bet mig i underläppen och la handen över munnen. Gick tillbaka till köket där jag varit då beslutet att ringa honom formats. Min hjärna kändes som om jag spolat den i syra. Det fanns absolut ingenting där. Alla minnen från vår tid tillsammans var puts väck och bilderna jag såg på byrån sa mig ingenting. De var bara fotografier på unga och gamla människor.
"Carina?"
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.