Hälsingland-hälsingemål-hemlängtan

Jag har varit hemma igen. Inte hemma hos mig utan hemma, hemma där jag en gång växte upp under mammas skyddande vingar.

Mina föräldrar bor vid vattnet i en hälsingegård som är över fyrahundra år gammal. Det finns naturligtvis spöken där och hemliga gömslen med böcker som forna tiders drängar och pigor ögnade i på nätterna när husbondsfolket sov. 

Så här ser det ut:

Jag flyttade hit samma år som jag fyllde tretton. Farmor och farfar som bott här förut flyttade till vårt hus

 Utsikten är formidabel. Här nere på Löta går kossorna och betar med sina nyfödda kalvar

 Den här vägen ligger bredvid vårt hus. Om du följer den en bit bort hittar du en grusväg som leder till fler hus. Den så kallade byvägen. Borta på busshållsplatsen som du skymtar stod jag varje dag och väntade på bussen för att åka de tre kilometrarna till skolan för att gå årskurs 7, 8 och 9.

 Åker man åt andra hållet kommer man till en nedlagd fabrik: Marmaverken. Några bondgårdar till finns också där. Den här busshållplatsen stod jag på när jag gick i klass 1-6.

 Den här utsikten är det framför huset.

 Flyttar man kameran syns vår lilla sjö Vojjen som mynnar ut i sjön Marmen som både är stor och djup. I den här sjön har jag fiskat, badat och åkt skridskor vintertid. Här har jag hivat upp småfisk och grodor, och låg hela dagar med kikare och förstoringsglas för att dokumentera djurlivet, ja till och med insekter och maskar. Här rodde jag ofta ut för att bara sitta och guppa på vågorna. Här har jag tagit upp ryssjor med pappa och fått stora gäddor och braxar. Vid ån som leder till Vojjen stod jag och mina killkompisar hela dagarna och fiskade med tävlingsflöte och gjorde allt för att bräcka varandras rekord. Katterna hemma blev stinna av alla fiskar jag drog hem visslande och trallande. Jag älskar vatten och hälsingemål. De där speciella orden som jag aldrig glömt och använder trots att jag bor i Stockholm.

 Nere på Löta gick min älskade häst Lady som jag fick när jag var tretton år gammal. Idag är hon död. Likaså hennes dotter Bessie.

Dofterna som övermannar mig får mig nästan att gråta. Det kanske låter dumt, men de ljusaste minnena jag äger skapades här. Dofterna jag älskat kände jag första gången här. Nybakade bullar, ett par löständer i ett glas. Gifflar. En potta under sängen. Tvåldoft och ett leende var min vardag då min farmor bodde i huset. Pelargoner i fönstret. En mjölkkanna i silverfärg. Krumma fingrar som skapats av kalla dagar när hon mjölkade kor. Farfar med keps, lapp för ögat och pipa i mungipan. En vävstol som användes flitigt och en klocka som tickade så högt att det ekade i köket. Varje vrå äger skönhet. 

När jag åker härifrån lämnar jag en bit av mig själv kvar. Jag har inget val. Hade inget val. Då när jag som artonåring flyttade för att få ett jobb. Här finns inga. Har aldrig funnits.

Det är bittert. Men jag pusslar ihop alla känslor jag har och åker hem till mitt/vårt hus som ligger långt ut på landet. Till och med längre ut än mitt barndomshem.