Hon var inte min, men hennes svans viftade så fort jag visade mig.
"Är du här nu igen?" frågade gubben och sjasade iväg hunden som inte hade något namn annat än i min fantasi. "Kan du inte bara försvinna? Byrackan är min och stannar här."
Jag mötte hennes blick och skakade på huvudet med bestämda knyckar. Nä hon var inte alls den där elaka gubbens. Så fult kunde väl inte livet vara? Och om Gud nu fanns, vart höll han hus? Inte ens den elaka tanten som bodde några hus ner, kunde låta bli att le när hon träffade Sunny som jag döpt min älskling till.
"Hörde du inte vad jag sa? Försvinn", muttrade gubben och drog ned kepsen så jag bara anade de mörkbruna, kisande ögonen.
"Men", sa jag och knöt näven. "Jag brukar ju få låna henne. Bara en liten stund, snälla, snälla? Du sa samma sak igår och i förrgår."
Han skakade på huvudet och tog fram en svart pipa som han stoppade stinkande tobak i.
"Om jag kunde förstå varför du är så långsam i vettet jänta. Hör du inte vad jag säger?" Han böjde sig fram och slog lätt på hundens huvud. "Hon stannar här."
Sunny hukade och drog öronen bakåt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.