Jag såg dem på långt håll. Tessans gula klänning och Fias turkosa shorts lyste. De skrek och viftade med händerna och jag försökte höra vad de hojtade. Flickorna var alldeles röda i ansiktet och håret stod på ända. Fia höll det röda hundkopplet i handen.
"Mormor, mormor, Tulle har blivit ormbiten", flämtade Tessan fram när hon kom fram. Hon stod framåtlutad och försökte få luft. "Han ligger på ängen och ser jättekonstig ut."
Mitt hjärta stannade. Tulle var min älskade jycke som snart skulle fylla fem. Mitt ljus här i världen.
"Hur är det med er? Såg ni ormen? Hade den sicksack på ryggen? Kom det vit fradga ur munnen på Tulle?" Frågorna sprutade ur mig i samma takt som hjärnan skickade ut dem. Jag såg Tulle framför mig kämpande efter luft.
"Den var svart, eller kanske brun, eller...jag minns inte riktigt. Allt gick så fort", sa Tessan.
"Jag springer och ni väntar här", sa jag och satte på mig tennisskorna. "Ta ned lappen med telefonnumret till veterinären som jag satt på kylskåpet och ring honom. Säg att jag är på väg."
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.