En början-522

Barnen mötte mig i dörren och drog i min kappa när jag inte kramade dem som jag alltid brukade. Men idag skulle jag inte böja mig ned och känna de smala armarna runt min nacke. Sorgen var alltför tung. Beskedet som låg i min träningsbag tyngde den, tyngde mitt sinne och hade tagit bort all glädje. Hur skulle jag kunna titta in i deras ögon utan att gråta. Någonstans långt inuti anade jag att deras kärlek växt under året jag varit deras lärare och att det jag om några sekunder skulle säga kunde bräcka itu deras pickande hjärtan. De satte sig i bänkarna och riktade blicken mot tavlan där jag tecknade upp en hjärna.

Kommentarer

Populära inlägg