En början-525

Doften av gran och tall hängde fortfarande i luften. Manar såg att kojan hon och Nermin dragit ihop natten innan var totaldemolerad. Kvar fanns bara några få pinnar och kastrullen de hittat i en soptunna. Manar tittade upp mot solen och suckade, var det för det här de kämpat sig över gränserna, gömt sig i ett plan och brutit mot det nya landets regler. Hon saknade doften från hemmet, granatäppeljuicen mormodern brukade bjuda på och allt det andra. Undrar vad de tänker när de hör att vi reste hit? tänkte hon. Nermin var hennes lillasyster och pappa Menes som fått namnet efter en stor kung hade präntat i Manar att hon måste se efter systern och mormor. Bilden av modern som drogs iväg av fyra grönklädda, barska soldater hade för evigt etsat in sig i hjärnan.
Ett högt knakande fick henne att reflexmässigt huka sig och lägga sig platt på marken. 
"Det är bara jag, kära syster", sa Nermin och skakade ut det långa svarta håret. Vilken tur att vi inte sov i kojan inatt. Hon delade upp håret i tre lika delar och flätade det. Här och där hängde små kvistar och mossa.
"Ja, vi har kölden att tacka för det. Nu måste vi försöka hitta ett nytt ställe att bo på. Pengarna är slut, men…" Manar såg att skogsmaskinerna kom åkande över kalhygget och förstod att de måste skynda sig därifrån.

Kommentarer

Populära inlägg