Det brann i huvudet på Emil. Han hatade, hatade henne. Den uppblåsta maran stod där vid katedern och försökte briljera över honom och de andra - talade om att hon minsann var fyrtio år äldre och kunde mer om världen. Jävla satmara. Jag ska spränga skolan, tänkte Emil och suckade när fröken tittade sådär strängt på honom, som bara hon kunde.
"Emil, lyssna nu. Du kanske till och med lär dig något vettigt", fräste hon och vände blicken från honom till Elin som satt och fnittrade med bästisen Ella. Fröken sa ingenting, bara spände blicken i de två och fnyste.
Dörren till rummet öppnades oh in klev - Emils pappa.
"Hejsan", sa fröken och såg frågande ut. "Kan jag hjälpa dig?"
Pappa log mot Emil och pekade på honom. "Hejsan, jag tänkte kolla hur min son har det. Om det är okej förstås?"
Fröken nickade och sträckte på sig, rättade till ett osynligt veck på den svarta kjolen, och höjde ögonbrynen.
Emil fnissade och dolde munnen med handen när han såg att fröken följde pappa med blicken när han satte sig bredvid honom.
"Hejsan, gubben", viskade pappa och kramade honom snabbt. "Jag hörde att du hade problem, och ville kolla läget. Hoppas det inte stör dig?"
Emil skakade på huvudet och blev tjock i halsen. Tårarna trängde på men han svalde gång på gång. Tänk att pappa ändå brydde sig. Emil mindes morgonens tjafs om läxläsning och dataspelande. Det var så svårt i skolan. Alla pratade oberoende av varandra. Ingen lyssnade på den andra, men framför allt inte på fröken.
"Vi börjar med att ha lite geografi", sa fröken och satte på sin dator. En karta trädde fram och hon pekade på ett område. "Vad heter det här landet?"
Emil sträckte upp handen. Han visste mycket väl namnet. De hade nämligen bott där i flera år.
Först ignorerade fröken honom, som vanligt, men kom på sig själv, och pekade på Emil. "Ja?"
"Botswana."
Fröken ryckte till, som om någon slagit henne. "Och hur kan det komma sig att du är så tvärsäker på det?"
"Jag har bott där." Han knuffade till pappas arm. "Vi har bott där. Min familj. Farmor kommer därifrån."
Frökens ögon smalnade till små springor. "Jaha, då kanske du kan berätta vart det ligger?"
Emil sträckte på sig för att höras bättre. "Självklart. Det ligger i Afrika. Södra Afrika närmare bestämt. Det hette tidigare Bechuanland, och blev självständigt 1966, då pappa föddes. Namnet Botswana kommer av bantubefolkningen, batswana- eller tswanafolket."
Miranda räckte upp handen
Fröken tittade på henne: "Ja, Miranda."
"Får jag gå på toa?"
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.