Granen stacks och grenarna rev mig på låren och armarna. Jesse såg ut som en liten prick här uppifrån och vinden blåste mycket mer än nere på marken. Jag ångrade att jag inte tagit på mig en jacka och svor åt min envishet, varför, varför skulle jag slå vad om en så urbota dum sak.
En gren vek sig av min tyngd och jag grep tag i en granruska som stack mig i handen. Med hjärtat i halsgropen tog jag ytterligare ett steg uppåt och tittade nedåt. Det skulle jag inte gjort. Allting gungade och jag drog mig tätt intill stammen. Medan jag andades med korta andetag öppnade jag ögonen igen och ropade "Ser du. Jag kan", ner till Jesse.
Antagligen hörde han mig inte, för han tittade inte uppåt. En polisbil kom åkande på vägen och jag höll tummarna att han inte skulle se mig. Platsen för mitt äventyr var ganska illa vald och jag vet egentligen inte varför jag över huvud taget slagit vad om det här. Herregud, vad skulle min man säga om han fick veta det här, och mina arbetskamrater? Och grannarna?
Försiktigt, försiktigt tog jag mig nedåt. Det gick faktiskt rätt bra. Jag kände mig fram med tåspetsarna och lät händerna stega sig nedåt. Granen luktade fränt och emellanåt fastnade fingrarna i kåda som rann efter den skrovliga stammen. klämmarna jag haft i håret var alla borta och emellanåt fastnade det i grenarna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.