En början-653

Jag följer glasets rundning med fingret och tittar ut genom köksfönstret. Gubben Karlse´n står som vanligt och diskuterar med portvakten, och grannen vattnar blommorna. Soljäveln lyser starkt och fåglarna kvittrar. En vind tar tag i det öppna fönstret och jag hör Karlse´ns knarriga röst. Jag sätter glaset mot munnen och dricker en klunk. Det smakar inte gott, men inte heller alltför äckligt. Efter att ha hävt i mig en flaska har smaklökarna domnat av, men magen gör uppror när det landar där.
Det var inte så här jag tänkt mig min frihet. Lägenheten jag bor i är nymålad och fin. Jag kan till och med sträcka mig till att kalla den charmig. Ett rum och kök, det var det pengarna räckte till när vi sålt vårt hus. Ett till mig och ett till honom, min före detta man. Hur läker man ett hjärta som gått i bitar? När slutar det göra ont? tänker jag för hundrasjuttioelfte gången. När kan jag se en röd bil utan att få halvt om halvt hjärtattack? När kan jag gå vidare? Hur gör andra?
Med blicken riktad ut genom fönstret sätter jag glaset mot munnen igen, och tar en större klunk. jag grimaserar när den åker genom halsen och stönar till när den kommit på plats. 
Morgonrocken är sliten och skärpet är halvt om halvt avslitet, men den är hans och jag älskar den. att bli omfamnad av det tjocka tyget som doftar av hans parfym, tröstar mig. Jag har slutat att ringa hans telefonsvarare och lägga på innan någon svarar. Jag kan fortfarande känna hans läppar mot min tinning, och orden han sa ringer i öronen dag ut och dag in.
Telefonen surrar och jag tittar på den. Svara vill jag inte. Klarar inte av att höra min flåshurtiga syster tala om för mig att det minsann dräller av singlar i hennes stad. Att jag är välkommen att bo där hur länge jag vill. Helst vill jag dra täcket över huvudet och aldrig stiga upp mer. Mat har jag inte ätit på flera dagar. Så fort jag öppnar munnen för att äta något, spyr jag. Det enda som fungerar är det jag har i glaset. Flaskan är strax slut, vad gör jag då? tänker jag och lyfter på den, tittar genom hålet ned på botten.
Dammråttorna far över golvet när fönstret blåser upp och slår i vasen på bordet med en smäll som får den att rasa ned. Jag ler och böjer mig ned för att ta upp en av bitarna, men fastnar i rörelsen när insikten når mig. Exakt sådär mår jag - krossad, delad i små skärvor som fallit i en oorganiserad röra. Jag släpar mig fram till soffan och lägger mig där. Jag kan nästan inte andas längre. Bröstkorgen rör sig, men det värker inuti, skär som knivar.

Kommentarer

Populära inlägg