Cassandra böjde sig ned och tog upp snö som hon kramade till en snöboll. Med ett skratt kastade hon den mot Pär som stod på andra sidan staketet och tog på sig sina stövlar.
Sekunden innan bollen nådde till hans huvud, satte han sig ned med en duns och svor lågt när skosnören halkade runt i handen. Det var svårt att knyta med vantarna på, det visste Cassandra och tyckte synd om honom. Hon letade sig fram till brädan som satt lös och kröp igenom hålet.
"Förlåt", sa Cassandra och borstade bort snön som täckte hans rygg. "Jag var bara tvungen. Visst är det härligt att vi äntligen fått vinter?"
Pär muttrade något ohörbart och reste sig upp. "Ska vi gå då?" sa han och öppnade den vita järngrinden som protesterade med ett högt gnisslande.
"Ska du inte vänta på din mamma?"
Han skakade på huvudet och tittade ner i backen.
"Är hon på det viset?"
Pär gäspade utan att hålla för handen för munnen. "Mm, hon sover. Jag somnade inte förrän klockan tre inatt när hennes vänner gick hem."
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.