Året var 1845. Platsen Bishop Hill, en stad som grundats av svenska bönder. De utmattade svenskarna tog sig av fartyget och följde pastor Jansson som lovat guld och stora marker i gengäld mot deras hjälp. Han ville att de som klev av skulle predika. Minst tre troende hushåll var kravet för att få en mark stor som en fotbollsplan. Husen skulle de själva bygga, men materialet lovade pastor Jansson att tillhandahålla.
Kristina tittade på pastor Jansson från sidan och tyckte inte alls om det hon såg. Han var förvisso mycket välklädd i den blåa klädesrocken, och det magra, bleklagda ansiktet med utstående kindknotor kunde säkert bli rundare av mer mat. Av breven från brodern visste Kristina att Amerika dignade av mat. Grödorna blev också större och rikare än hemma i Sverige, och männen, oj vad hon tyckte om de amerikanska vackra männen. Här skulle hon säkert hitta en vettig man att gifta sig med, och kanske till och med skaffa barn med. Pastorn var inte mycket att hänga upp sig på. Han fick väl förresten inte gifta sig, kom hon plötsligt på och vände sig mot systern.
"Vad tycker du om pastorn?" viskade Maria och drog fram flätorna framför axlarna. "Är han inte stilig?"
Kristina ryckte på axlarna och tittade på honom igen. "Nja, inte min stil. Hans näsa är för spetsig och ögonen liknar en fisks. Dessutom har han knappt några läppar och tänderna verkar alldeles för stora."
"Då gör det inget att jag slår mina lovar runt honom?"
"Tänk bara på vad du gör, kära syster. En pastor får väl inte gifta sig?"
Maria rättade till kjolen som åkt lite på sidan. "Det bryr jag mig inte om. Han är duktig på att prata. Det kan vara bra att känna honom."
Kristina slog systern lätt på rumpan och viskade: "Buss på", i hennes öra.
Skrattande gick Maria mot Pastor Jansson och log sitt vackraste leende.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.