Elden flammade i öppna spisen och jag satt i fåtöljen med Mirran i famnen. Hon hade tillhört min farmor, och senaste tiden hade Mirran inte verkat riktigt kry. Om hon varit en människa skulle jag jämställt henne med ett barn på sex år. Hennes kloka, gröna ögon vilade på mig som om hon frågade efter hjälp.
"Såja gumman", sa jag och drog handen över hennes silkeslena vita päls.
Mirran tryckte sig inte mot min hand som hon brukade, men höjde ögonlocket några millimeter. De långa, svarta ögonfransarna såg nästan målade ut. Hennes nos blänkte av vattnet jag nyss tvingat i henne. Kunde en katt bli deprimerad, tänkte jag. Och hur beter de sig då?
När jag lade handen mot hennes hjärta kände jag slagen mot min handflata.
"Hur mår hon", frågade pappa och lade ner tidningen han läste i knät. "Hon ser lite däven ut. Inte riktigt sig lik.
"Jag tror hon sörjer farmor", sa jag och blundade medan jag lät handen stanna i luften precis ovanför henne. Jag såg vackra blommor framför mig och Mirran mitt bland dem.
"Kan du hjälpa henne?"
"Jag tänker försöka", svarade jag och blundade hårdare, knep ihop ögonen så hårt att tårar trängde fram.
"Jag ska lämna er ifred", sa pappa och reste sig upp. Tidningen prasslade och ljudet från hans hasande tofflor störde min koncentration.
Med båda händerna på hennes kropp nynnade jag en ramsa jag lärt mig. Jag ville så gärna göra henne hel igen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.