2 januari 2015

En början-798

Maria lyfte flaskan och hällde i sig de sista dropparna, ställde ner den på byrån och tittade in i spegeln som var placerad ovanpå. En oval som visade en skev bild av hennes ansikte. Hon blundade en lång stund. Ljudet från trafiken utanför hördes in i rummet. Maria lyfte flaskan, höjde den mot ansiktet och kastade den in i spegeln som splittrades i fyra lika stora delar.
Kylan från golvet kröp in i fötterna och fingertopparna hade antagit en ljus, nästan vit färg. Hon hatade kylan. Och doften av Schersmin som seglade runt i rummet. Och livet i storstaden. Allt annat än Joseph.
Maria drog med fingertoppen över sprickorna. Ett lågt raspande hördes när glaset skar upp huden. Inte mycket, bara högst upp på toppen. 
Hon satte sig i en av de gamla fåtöljerna. Den med blåa och vita ränder. Slickade i sig blodet och lade händerna på träet som spikats fast på översidan av armstödet. Mörkt, mycket levande material som tilltalat henne redan i skyltfönstret. Tyget såg levande ut och Maria brukade fundera på om det var en vit fåtölj med vita ränder, eller en blå fåtölj med vita ränder. Hon ville vara vacker imorgon. Extremt, fördömt vacker, omöjlig att motstå. Joseph skulle krypa på sina knän. Be om att få tillbringa sin tid med henne.
Boken hon läst när han ringt låg fortfarande på golvet. En löjlig historia om en kvinna som blir kär i en rik advokat. Naturligtvis slutade den som vanligt - prinsen kom på en vit springare och fick både prinsessa och kungarike. Tråkig var bara förnamnet. Den hade varit förströelse för stunden, inget annat. Maria läste sällan - hon skrev istället. Långa reportage om djungeln i Mexico och andra underbara platser. Det var på en sådan resa de träffats. Hon och Joseph, en fattig student som letade gamla grottor. Där hoppades han hitta fladdermöss som ingen annan hört talas om - ännu.


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.

Hjärntrött

Nä, det är inte mig rubriken syftar på. Det är min älskade unge, vår dotter som nått upp till femton vårar och borde vara ute och drälla nät...