En början-830

"Vi tar på oss gummistövlar va, eftersom det regnar så mycket", sa Vera och tog på Leo jackan och sträckte överdragsbyxorna till Jonas. "Du kan väl ta på honom de här? Jag hämtar Linn under tiden. Hon har säkert inte ens stigit upp."
"Det har jag visst det", ropade Linn från trappan. "Har ni ätit frukost, eller?"
Jonas tittade på sin dotter och skrattade. "Vad tror du? Klockan är tio och vi ska träffa farmor och farfar vid svampstället om en timme."
"Okej, jag struntar i frukosten då", sa Linn trumpet och tog på sig en tunn jeansjacka.
"Åh nej, glöm det", sa Vera och tog tag i hennes arm. "Vad vill du ha? Jag kan fixa till oboy och mackor på några sekunder."
Linn sken upp och tog av sig jackan. "Tack, mamma. Du är en ängel."
Leo gömde sig i garderoben. Han tittade på familjen genom springan i dörrarna. De gjorde alltid så här och han var trött på det. Dumma Linn fick alltid som hon ville. Aldrig lyssnade de på honom. Han hade ingen lust att gå till någon dum skog och plocka svamp. Det enda som var roligt var att man kunde gömma sig i grottorna och klättra på stenar.
Jonas suckade och vände sig mot platsen där sonen stått nyss. "Men, vart tog han vägen nu då? Vera, såg du vart Leo stack. Jäkla unge. Alltid samma visa." Muttrande gick han in i huset och ropade på sonen.


Kommentarer

Populära inlägg