En början-835

Farmor knöt förklädet och satte på mig sin vita bagarmössa. På bordet stod en mjölpåse, ett oöppnat margarinpaket, och en syltburk. Idag skulle jag och farmor baka gafflar var det sagt. Mobilen låg i min ficka och jag lovade mig själv att göra allt för att inte öppna den och försvinna in i youtubes värld. 
Farfar satt ute på trappan och klappade katten medan han väntade på pappa och mamma som plastade in höet. De stod sida vid sida och tillverkade de typiska stora, vita äggen som sedan placerades i kanten på täkten. Jag hade räknat till tjugosju imorse och dagens skörd blev säkert lika många.
"Hjälper du mig", frågade farmor och plockade ur löständerna och lade dem i ett glas vatten. "Det svider när jag har dem i. Du tycker väl inte illa vara?"
Jag log åt de skrattande gaddarna och hjärtat blev varmt. Min farmor, tänkte jag. Min snälla och lite förvirrade farmor. "Nej, det gör inget."
"Blir det några gifflar", hojtade farfar.
"Lugna dig, gubben min" sa farmor och knådade degen som nu vilat en stund. Hon vände sig till mig och skrockade: "Det är tur att vi har Elin och Roger till hjälp, men vi ska inte låta dem jobba ihjäl sig. Eller hur gumman. Dina föräldrar måste snart vila. De har jobbat hela natten.
"Det skulle börja regna mitt på dagen idag var det sagt", sa jag och lade mjöl på bakbordet. "Vilken är min?"
Farmor slängde en av degklumparna i mjölet och plattade till den med vana händer. "Ta du den största. Mina händer är inte vad de har varit."
Jag tittade på de knöliga, värkande händerna och såg att hon grimaserade av smärta. Livet som bondmora hade gått hårt åt hennes och farfars kroppar. Att mjölka korna för hand kyliga mornar i ladugården och mocka skit efter dem var ingen smart grej om man ville ha hälsan i behåll. 

Kommentarer

Populära inlägg