En början-839

Flickorna föste upp slöjan över ansiktet och satte sig på knä i en ring runt brasan. Eldens flammor försökte fånga de vita slöjorna gång på gång och jag gömde mig noga bakom trädet, rädd att någon av dem skulle förnimma min närvaro.

"Är ni redo", frågade den längsta av dem och tog de andras händer. "Ni minns vad jag sa, blod för blod, styrka mot styrka."

Flickorna nickade och såg på henne medan hon skar dem i handflatan en efter en. Inte ett ljud hördes trots att det måste ha gjort vansinnigt ont. De höjde händerna över den orangefärgade elden och lät blodet droppa ner i den. Fräsande protesterade flammorna och lät sig motvilligt kuvas av det röda.

Jag stelnade när det hördes en högt brak en bit från mig. Med vilt tickande hjärta tryckte jag mig mot stammen och kände den skrovliga ytan mot fingertopparna. Doften från multnad jord och nyvakna, spirande löv gungade upp i näsborrarna och stannade kvar en lång stund, nästan kvävde mig.

Några rådjur kom fram ur skuggorna och ställde sig på rad, bara några meter från mig. Deras långa spetsiga öron rörde sig fram och tillbaka medan de ändrade läge på fötterna gång på gång. Jag kunde nästan ta på dem, så nära stod de. En stark doft jag aldrig förut känt, blandades med det andra. 

"Sch", sa en av flickorna och drog slöjan över ansiktet. "Det är någon här."

En efter en försvann de ut i skogen med smygande steg. De liknade vita älvor där de gled fram över stock och sten.

Jag såg ett litet hål under en lång, tjock timmerstock som fällts, lagom stort att åla sig in i. Utan att fundera vidare kröp jag in med ansiktet före.

"Ser ni något", frågade en röst snett ovanför mig.

"Jag har hittat rådjursspillning", sa en annan. "Det är nog de som varit här. Du börjar bli lite väl orolig tror jag", fortsatte rösten och jag hörde henne gå över stocken jag nyss krupit in under. "Vänta, jag har hittat något annat här."

Jag slutade andas och räknade tyst i huvudet.

Rösten låt som om den kom närmare och jag hörde att något eller någon rafsade i blåbärsriset jag nyss stått i.

"Kom nu Magda, du minns väl hur sur Lisa blev sist vi drog ut på tiden. Solen går snart ner."

"Det ser så konstigt ut här. Ser du? Riset är avbrutet och tillplattat."

Jag försökte beräkna hur långt in jag kommit och hoppades innerligt att inte mina kängor syntes. Jag var inte särskilt lång. De hundrasjuttio centimetrarna hade numera krympt och jag hade blivit rundare om magen, men var inte på långa vägar fet. Håret var grått, nästan silvervitt och portvinsnäsan ljusnade vartefter jag besökte salongen och lät läkaren ta hand om den. Laser fungerade till nästan allt numera.

"Du inbillar dig", sa en röst bara några centimeter från mitt huvud. "Det var rådjuren som gjorde det. Kom nu."

"Ja, ja, tjatmoster."
Rösterna avlägsnade sig och jag låg kvar.