Han var mannen jag skulle gifta mig med. Det visste jag med bestämdhet. Jag hade kartlagt hans liv i minsta detalj och väntade bara på rätt tillfälle. Tanken var att stöta i honom på väg in i hissen och sedan inleda en diskussion på vägen upp. Det tog cirka tre minuter att åka de femton våningarna.
Ett aber vara att hissen måste vara tom förutom oss, och att jag led av klaustrofobi.
Ett alternativ jag hade var att helt enkelt parkera min scooter vid hans bil och vänta tills han kom.
På min vägg hemma hade jag satt upp alla fotografier i den ordning jag tagit dem. Ett av dem gjorde mig enormt upphetsad. Han bar bara en handduk över höfterna och jag mindes att det varit både kallt och läskigt att balansera på en gren i det höga trädet utanför hans fönster.
Han svarade aldrig på mina brev och lade på luren när jag ringde, men än fanns tid att snärja honom. Kvinnan som han haft med sig inatt var säkert bara en slampa han plockat upp på en krog för att få sex. Det unnade jag honom. Allt sådant skulle ändras när vi gifte oss. När han var min.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.