En början-879

Gardinerna var fördragna och teven på. Det doftade nykokt kaffe och scones. Emilia satt i sängen med flera kuddar bakom ryggen. Hon hörde barnens steg och stängde av teven. "Är ni klara nu?"
Klara ställde sig vid sängen med ryggen mot henne och höll upp två snoddar. "Snälla, du kan väl hjälpa mig? Det är så svårt att få det rätt."
Emilia log åt dottern och lade en hand på hennes guldgula hår, delade det i två lika delar och flätade det. "Det är inte alls svårt. Du måste lära dig nu när jag inte kan hjälpa dig mer."
"Men , mamma, du kommer väl tillbaka snart? Vi klarar oss inte utan din hjälp. Arne kommer att ställa till med bekymmer i skolan och Frida, ja du vet hur Frida är." Hon vände sig om så fort att hon slet flätan ur Emilias hand. "Du MÅSTE komma hem igen. Pappa säger ...."
"Lugn hjärtat mitt. Doktorerna vet säkert vad de gör. Jag ska bara åka iväg på en minisemester för att vila upp mig efter operationen sedan kommer jag till er igen."
Frida klängde upp i sängen och bäddade ner sig bredvid Emilia. Hon drog täcket långt över ansiktet och suckade. "Jag älskar dig mamma, och vill inte att du åker."
Fredrik kom in och satte sig på sängkanten. "Hej mina älsklingar. Har ni kramat om mamma ordentligt nu?" Han drog till sig Arne och satte honom i sitt knä. "Hur mår du gubben? Det är dags att säga hejdå nu, och gå till skolan."
"Jag vill inte", muttrade Arne och hoppade ner. 

Kommentarer

Populära inlägg