17 maj 2015

En början-890

Det lilla samhället var sedan länge tomt på folk och spindlarna hade tagit över husen, spunnit stora nät över fönstren och i varje hörn. Råttorna bodde i kvarlämnade soffor och sängar. Fladdermössen ansåg att samtliga vindar var deras och ingen annans. Med snabba vingslag tog de sig ut i natten och flög i vida cirklar över husen i jakt på insekter och små möss. Skogen runt samhället hade med åren dött i brist på skötsel och det var förenat med livsfara att beträda marken. Gräsmattorna runt husen var utbytta till vilda ängar fyllda med alla möjliga blommor. Äppelträdens skott sträckte sig mot solen med långa rankor. Här och var kunde jag se tudelade plommonträd. Syrenhäckarna som en gång varit vackra, låga häckar mellan tomterna nådde högt över hustaken och böjde sig över dem som om de omfamnade dem.
Det var till det jag kom den där dagen. Efter att ha läst en artikel ville jag se det på riktigt, kanske hitta några skott av gammeldags rosor. Intresset för rosor hade blivit en besatthet hos mig och jag var inte ensam. Via internet hittade jag andra som liksom mig samlade på både rosor och andra växter.
Jag reste iväg på helgerna och semestrarna för att fylla på min samling och vårdade mina älsklingar med varsam hand. 
Min bil kunde inte köra längre och jag låste den ordentligt. Risken för tjuvar kanske inte var överhängande här ute i obygden, men det kunde väl aldrig skada, tänkte jag. Solen lyste på en klarblå himmel och fåglarna kvittrade. Jag sjöng en sång jag mindes från barndomen och trasslade mig fram mellan träden som stod allt tätare. Kameran slog taktfast mot mitt bröst när jag gick.
Stigen blev smalare och jag hörde inga fåglar mer. Träden lutade sig mot varandra, döda och täckta av mossa. När blåsten tog tag i dem knakade det och gnisslade.
Jag ställde mig på knä och fotograferade dem i olika vinklar. Med våta knän tog jag mig vidare. 
Ett högt knakade som av en gren som brast fick mig att stanna upp. Mina träningsskor som enligt försäljaren skulle tåla väta var dyngsura och det kippade när jag gick. Byxorna var både leriga och våta längst ner och cirka tjugo centimeter upp. Här och var kunde jag se små prickar av lera. Myggorna flög runt mig och letade bra ställen att landa på, sög mitt blod och åkte vidare med blodstinna magar. En underlig insekt med långa antenner satte sig om och om igen på mitt huvud som om den använde mig till utsiktstorn. Äckelstadiet kändes inte speciellt långt bort och jag funderade på att vända. 
Det knakade igen, nu väldigt nära mig. En pust av illaluktande luft strömmade genom luften och stannade kvar en kort stund innan det försvann.
"Ingen ros är värd det här", sa jag rätt ut i luften. "Jag går tillbaka medan jag hittar."
Jag vände ansiktet mot stigen jag just gått och funderade på hur i all världen jag kommit fram. Träden stod och halvlåg tätt som staketstolpar och de mynnade upp högt i luften där en vissen krona satt.
"Varför är allt dött", sa jag och tittade upp i luften medan jag snurrade runt på stället. Solen nådde knappt in och det var väldigt dunkelt, nästan mörkt här nere.


Ja, det var dagens början.
Ditt uppdrag nu blir att:
Lista ut varför det knakar. Är det någon varelse/människa, eller är det helt enkelt skogen som spökar?
Hur ser jaget ut? Jag har medvetet lämnat det öppet för läsare alternativt dig.
Är myggor mm giftiga?
Kommer jaget att hitta in?
Hittar hen några rosor? Kanske något annat?
Har jaget en mobil med sig? Fungerar den? 
Gestalta vidare
Ändra ordningsföljden
Byt perspektiv
Vilket århundrade händer det? Nutid, framtid?
Ge jaget karaktärsdrag

Lycka till

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.

#ÖstergårnMyskje Första skoldagen med utmattningssyndrom igen

Första skoldagen idag. Slängde ut hästar och hundar tidigt och la in 11-maten i timerhagen som nästan snöat igen. Peter skjutsade oss och Ha...