Tänk om jag anat för några år sedan att bilarna skulle se ut så här - utan ratt och växlar med enbart en spak att styra med. Skenorna över staden hade till en början irriterat befolkningen, men de vande sig snabbt och nuförtiden reagerade ingen när bilarna svischade ovanför deras huvuden. En silverfärgad snabb sportbil passerade mig i säkert tvåhundra knyck och jag saktade som vanligt in, ifall att. Efter olyckan i somras var jag ett riktigt fegsnöre och nästan en trafikfara. En metallisk röst talade om för mig att min fart var nere i trettio och under tillåten nedre gräns. Långt under mig såg jag stadens höghus och vägarna som numera enbart var tillåten att beträda för gångtrafikanter och cyklar. Solen reflekterade sig i väggarna och jag kisade. En stor örn hade förvirrat sig upp till trafikbanorna och jag såg att den mötte bil på bil, vek undan men antagligen skulle krascha in i de silverfärgade stålskenorna vilken sekund som helst.
Landets regering hade påtalat riskerna flera gånger, men röstats ner av befolkningen som på det här sättet blivit av med köer och fått massor av extratid med sina nära och kära. Borta var köandet och långa arbetsdagar.
Örnen vek av från en stor lastbil som kom dundrade i hundranittio, klarade sig och åkte rätt in i en svart sportbil. Efter kraschen fanns bara ett moln av fjädrar kvar. Bilen var gjord av ett speciellt framtaget stål som klarade sig utan en skråma och fortsatte som om ingenting hänt.
"Du kör nu under godtagbar fartgräns och fråntas körkortet. Var vänlig stig ur fordonet för avhämtning av patrullbil."
Suckande stannade jag min bil och satte på hörsnäckan. Om de fick se att jag tagit av mig den kunde jag få ännu mer böter, i värsta fall aldrig mer få tillbaka körkortet.
Den knallgula patrullbilen kom flygande genom luften. Det var en blandning av bil och flygplan som jag läst gick på luft. Uppfinningen var avsedd enbart för polisväsendet och hemlig.
"Inte du igen", sa mannen som öppnade min dörr. "Vad är det som är så svårt? Trycka på pedalen kan väl vem som helst."
Jag klev ur bilen och skakade ut kläderna som skrynklat till sig när jag satt. De vita sjoken var fula som stryk och alla måste använda dem, till och med de rika. Vita, naturligtvis. Svart var förbjudet.
Snacket om apartheid vibrerade fortfarande efter färgvalet och regeringen diskuterade om de skulle godkänna fler färger.
Jag blev förd in i deras fordon och kände hur det hisnade i magen när vi lämnade skenorna. Min bil kördes till depån via datorn. Ganska patetiskt att vi människor ansågs styra våra bilar, när det kunde styras från högre ort och säkert ofta gjordes.
"Varför?" frågade mannen i passagerarsätet. "Du har fått flera varningar."
Jag tittade ner på höghuset vi passerade och såg att trädgården på toppen var fylld av både blommor och frukter. Vattnet i poolen blänkte i solskenet och jag såg två solstolar stå bredvid. En hund sprang ut genom balkongdörren och hoppade rakt ner i vattnet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.