22 juli 2015

En början-924

Jag hade räknat tegelstenarna flera gånger nu. Både på höjden och längden. Huset var exakt 205 tegelstenar långt och över dörren satt en pingla som såg ut som en katt hängande i halsen. Det hade blivit imma på fönstren och jag frös om både fötter och händer. Egentligen borde jag väl starta bilen men det fanns inte tid, eller lust att luta mig fram och göra den där lilla knixen med handen.
Det knackade på rutan och jag vände blicken mot den. Utanför stod en man i uniform. Hans mungipor var nerdragna och jag såg två djupa, lodräta streck mellan ögonen. Knackningen intensifierades och han nickade mot mig - två snabba, korta nick.
"Ja", sa jag i samma stund som vindrutan åkte ner.
"Jag har passerat din bil flera gånger. Är allt okej?"
"Jo", sa jag och rörde på tårna för att väcka benen. "Jag bara vilar lite. Har kört långt."
"Aha, på det viset", sa han och gjorde en rörelse med handen mot kepsens skärm. "Då ska jag inte störa."
Jag såg honom skriva något på ett block och hörde honom varva motorn och backa - väntade på att se bilen försvinna förbi mig.
Men istället stängde han av bilen. Låste dörren och gick mot mig. Han hade tagit av sig kepsen och jag såg batongen svänga mot hans lår.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.

Hjärntrött

Nä, det är inte mig rubriken syftar på. Det är min älskade unge, vår dotter som nått upp till femton vårar och borde vara ute och drälla nät...