En början-936

Jag skulle få lära mig att alla hemligheter är begravda och att det jag betraktat som sanning egentligen bestod av en härva lögner. Likt farmors nystan kan snurra runt och förvandlas till en rät linje kunde jag i min fantasi reda ut hemligheterna, eller jag trodde det. En kort sekund.
"Det är bara att lämna alltsammans. Nu", sa Terese som stod mig närmast. Vi lekte ibland att vi var tvillingar, stöpta i samma gener, lagda att födas ur en enda kvinnas moderliv - min mor, Esaias maka och käresta.
Dagen började naturligtvis som alla andra med att jag vaknade. I min säng. Solen hade gått i moln och en tunn dimma täckte markerna runt vårt hus. Genom det öppna fönstret hörde jag koltrasten sjunga och gräshopporna stryka sina ben mot varandra. dagen innan hade jag och Terese hittat en stor grön, äcklig syrsa i rummet, och jag hade tvingat henne att dra igen det vidöppnade fönstret till en springa.
"Är du vaken", viskade hon och gned sitt ben mot mitt. Det stacks av stubben och jag kunde inte låta bli att le. Vilken galen värld vi lever i, tänkte jag. Kvinnor gör allt för att männen ska få njuta av deras kroppar. Även om det gör ont.
"Ja", viskade jag och undrade varför jag gjorde det. Här fanns inga andra än vi. Inte än i alla fall.
"Har du sovit gott?" fortsatte hon och sträckte armarna över huvudet samtidigt som hon gäspade. "Vilken underlig dröm jag hade. Du och jag var på fest och någon stal våra skor."
"Stal våra skor", upprepade jag. "Varför skulle någon vilja göra det?"
"Inte vet jag. Tyst nu. Vill du inte höra resten?"


Kommentarer

Populära inlägg